Björklinge socken i Uppland ingick i Norunda härad, ingår sedan 1971 i Uppsala kommun och motsvarar från 2016 Björklinge distrikt.
Socknens areal är 115,77 kvadratkilometer varav 105,76 land. År 2000 fanns här 4 089 invånare. Sätuna säteri och Sandbro säteri, orten Nolmyra samt tätorten och kyrkbyn Björklinge med sockenkyrkan Björklinge kyrka ligger i socknen.
Historia
Administrativ historik Socknen är första gången omnämnd i historiska källor 1302, kyrkan är från 1300-talet. Nuvarande Björklinge socken är inte geografiskt identisk med den ursprungliga socknen. En del av Harbo socken överfördes kyrkligt till Björklinge i början av 1400-talet. Motsvarande administrativa sockendel överfördes från Våla härad genom kungligt brev den 2 mars 1894. 12 december 1827 överfördes Näverbo från Björklinge till Harbo socken som återgick med övriga delar enligt ovan 1895.Det medeltida Sverige, volym 1:3, Tiundaland.Torsten Lagerstedt, Den civila lokalförvaltningens gränser 1630-1952 (Uppsala 1973).
Vid kommunreformen 1862 övergick socknens ansvar för de kyrkliga frågorna till Björklinge församling och för de borgerliga frågorna bildades Björklinge landskommun. Landskommunen utökades 1952 och uppgick 1971 i Uppsala kommun.
1 januari 2016 inrättades distriktet Björklinge, med samma omfattning som församlingen hade 1999/2000.
Socknen har tillhört län, fögderier, tingslag och domsagor enligt vad som beskrivs i artikeln Norunda härad. De indelta soldaterna tillhörde Upplands regemente, livkompaniet.
När elektriciteten kom till Björklinge
Björklinge Elektriska Distributionsförening bildades den femte maj 1918 på initiativ av KJ Eriksson, efter att en tidigare förening gällande elektricitet som bildats i november 1916 lösts upp. KJ Eriksson hade startat Björklinges första bankkontor och var dessutom handlare i Marielund och Tibble och hade därmed möjlighet att ta initiativet. Föreningen fick möjligheten att bildas efter att över 200 fastighetsägare tecknat andelar i den, och inom några år fick de flesta hus ljus och kraft. Andelarna i föreningen kostade 60 kronor per styck och tecknades i proportion till fastighetsägarnas storlek på jordbruk. Desto större gods det var, desto fler andelar i företaget tecknades av godsägarna. De allra största godsägarna tecknade sig för närmare 60 andelar medan vanliga lägenhets- och husägare fick 2-4 andelar. Man beräknar att 420 hushåll hade tecknat andelar redan det första året. Föreningen hade en styrelse som utgjordes av KJ Eriksson som ordförande, samt jordägare på Sätuna, Sandbro, Närlinge och andra större gods som ledamöter. Dessutom anställdes en behörig montör, Ture Åhr, för att leda arbetet. För att kunna elektrifiera Björklinge införskaffade KJ Eriksson allt nödvändigt material som behövdes, såsom koppartråd och isolatorer, och Eriksson var också den som hittade lämpliga linjebyggare till bygget. Linjebyggare började sedan staka ledningarna, och var mellan en och fyra som hjälptes åt att resa stolparna. Bönder och jordägare hjälpte dem genom att tillförskaffa timmer, samt gräva gropar och köra runt stenar. Den första strömmen kom den 1 augusti 1920, hemma hos initiativtagaren KJ Eriksson. 1921 började nätet komma på plats för de flesta av de andra hushållen och det var också då inbetalningen skedde.
De första årtiondena efter uppbyggnaden höll linjerna en spänning på 3000 volt. Vid gårdarna var spänningen däremot 127 volt, vilket alla glödlampor höll. Det var ovanligt att ha mer än en lampa i vardera rum, och till största del befann sig lamporna i mitten av taket för att ge så mycket ljus åt rummet som möjligt. Hushållen var sen tidigare vana vid fotogenlampor via lysolja, som ofta var dyrt och därmed var man van vid att spara på ljuset så mycket man kunde. Denna sparsamhet fortsatte också efter elens ankomst, eftersom elen inte heller den var gratis.
Telefonin i Björklinge Telefonens ankomst i Björklinge liksom i stora delar av Sverige skedde i början av 1900-talet. Uppgifter från 1901 visar öppettider för telefonens växelstation som visar att stationen hade öppet mellan den 08.00 och 20.00 under oktober till mars, 07.00 till 21.00 mellan april och september och på söndagar och helgdagar mellan 08.00-10.00 samt 15.00-17.00. 1911 anställdes Johanna Engström för att sköta växeljobbet och arbetade med det fram till 1931. Redan år 1916-1917 fanns 17 nummer som tillhörde privatpersoner och gårdar. Den första personen i Björklinge som fick tillgång till en telefon var slaktaren Erik Wessman, som då fick riktnumret ett. Gårdsägare på Sätuna fick nummer två och på Sandbro blev det nummer tre. Redan år 1933 innehöll katalogen 50 nummer. Några år senare fanns 1000 nummer i Björklinge och man tvingades då lägga till en till siffra, som då blev 7. Efter några år behövde man förlänga serien ytterligare och numret blev då 37 istället.
Posten De första postanordningarna inrättades i Björklinge år 1875.
Första postanordningarna Den första postföreståndaren på Björklinges postanordning var föreståndarinna Tecla Ch Rosenblad som verkade på posten mellan 1875 och 1904. Innan postanordningen fanns kronobrevbäring som anlitades för att skicka brev mellan länsstyrelser samt vidarebefordra kyrkans brev. 5 december 1873 upphörde kronobrevbäringen i Sverige efter att riksdagen begärde en utredning om regleringar för att hjälpa jordbruket. Björklinges första postkontor låg på Sandbrovägen 7 där föreståndarinnan Rosenblad bodde. Från och med den 1 oktober 1877 transporterades posten från Björklinge till Tierp och tillbaka två gånger i veckan. Däremellan kostade det 7,50 kronor att posta ett brev eller paket. Mellan Björklinge och Läby kostade det 1,96 kronor. Uppgifter från 1876 visar att det under året skickades 2912 brev och 5 paket till orter inrikes, samt 130 brevförsändelser till orter utrikes.
Efter Tecla Ch Rosenblads tid som föreståndare blev klockare och folkskollärare Gustaf Lundin föreståndare mellan 1904 och 1927. Postkontoret var då i skolhuset där Lundin arbetade, och folk fick då komma dit och hämta sin post eller så tog skolbarnen med sig posten hem. Efter Lundin blev montör Olov Georg Nyqvist föreståndare och var det fram till 1960. Han hade postkontoret i ett rött hus söder om Klastorp innan det revs, och kontoret flyttades till en nybyggd villa på Sandbrovägen 10. Posten lämnades då utanför större de bondgårdarna, ägarna hämtade in dem och alla grannar fick hämta sin post där. Det var framförallt tidningar som hämtades, och många hade en varannandagsupplaga av Upsala Nya. Utöver tidningar fick invånarna ibland också kort och räkningar. vänster|miniatyr|Björklinge 1940–1950.
Post till Lund, Drälinge, Forsby & Sätuna Under Nyqvists tid som föreståndare kom också den första lantbrevbäraren i Lund och Drälinge, vid namn Eskil Lundqvist och det var först då fastigheterna fick egna brevlådor. Lundqvist hämtade posten hos Nyqvist och de första åren levererade Lundqvist breven gående, men skaffade sedan en cykel och till slut en moped.
I Forsby var Mickelsbo slutstationen och det var där Forsbyborna lämnade och hämtade sin post. På 1930-talet började där korpral Nyberg sköta brevbäringen. Han hade en cykel och cyklade mellan bostäder i Forsby och Björklinge med posten. I Björklinge hade Nyberg dessutom ett litet postkontor som sålde frimärken och skötte tidningsprenumerationer.
I Sätuna kom posten från Skyttorps station där mjölkköraren varje morgon hämtade posten samtidigt som han lämnade mjölken som skulle med tåget till Stockholm. Mjölkköraren lämnade sedan av posten på kontoret där den sorterades av anställda och las i fack i ett stall. Detta ändrades när Henrik Lovén blev ansvarig istället, då han ansåg att stallet var för öppet och oskyddat. Istället las posten på ett bord utanför kontoret där de anställda fick hämta den. På 1930-talet började Henrik Söderlund, som varje morgon hämtade upp Sätunas postväska i Uppsala. Han åkte tillbaka till Sätuna och lämnade posten i väskan på en stolpe vid vägen nära kontoret där sedan förvaltaren hämtade den. Sätunabor kunde på så sätt också lämna deras post i samma väska. Några timmar senare på eftermiddagen kom Söderlund tillbaka och hämtade upp väskan innan han begav sig tillbaka till Uppsala.
Från bondsocken till tätort Björklinges omvandling från bondsocken till tätort kan sägas ha börjat redan på 1800-talet i samband med laga skifte som trädde i kraft i Sverige år 1827.
Laga skifte i Björklinge Laga skifte innebar en förändring för byar då gårdarna tvingades flyttas ut från de gamla bytomtarna och istället ut på en av ägorna som fanns i området. Gårdarna styckade alltså upp sina stora tomter till flera små tomter. En gård i Tibble styckade upp sina ägor, som låg nära vägen och nuvarande Sandbrovägen till ett antal långsmala tomter som sträckte sig från åsen ända till den nuvarande E4:an. De nya tomterna fick nya ägare, varav de flesta var hantverkare som själva byggde sina stugor. Dessutom valde många av de nya tomtägarna att stycka upp tomtarna i ännu mindre tomter som de sedan sålde vilket innebar att många av de gick i vinst. Hantverkarna var bagare, smeder, murare, slaktare, skräddare, målare och liknande arbetare och de flesta hade sin verksamhet i hemmet. I efterhand byttes många av husen ut mot vanliga villor men en del av hantverken blev kvar, såsom bageri och slakteri. I villorna flyttade andra av sockens tjänstemän in, som skogvaktare, lärare och barnmorskor. Dessutom valde en del tidigare bönder under denna tid att lämna sin aktiva tid som jordbrukare och istället bosätta sig centralt i Björklinge. Detta innebar att bebyggelsen förtätades och många av de nya tomterna låg utefter vägen i ett centralt läge nära kyrkan och skolan. På 1950-talet fanns där ett stort utbud av näringsliv såsom affärer, bank, damfrisering, bibliotek och ålderdomshem.
Flera mindre tätorter runt skolorna och affärerna växte fram i Nolmyra, Forsby och Läby genom olika typer av bebyggelser såsom den som uppstod i Läby genom ångsåsen och i Nolmyra genom missionshuset och bygdegården.
Björklinge-Viksta storkommun Statsmakterna beslöt att storkommuner skulle bildas mellan år 1939-1952 och år 1952 bildades Björklinge-Viksta storkommun. I och med den nya storkommunen skulle byggenskapen regleras och hela kommunen skulle ingå i en byggnadsplan som innebar att alla hus skulle byggas centralt och att inga hus som inte var en del av planen tilläts byggas. Att genomföra en byggnadsplan var dock ett svårt projekt som tog lång tid. Först behövde det väljas en kommunalkamrer och dessutom byggas ett kommunalkontor som gärna också skulle vara ett kommunalhus. Man vill gärna också få in en kommunalingenjör till kommunen som kunde göra planeringar över vatten och avloppsledningar. Det tog många år innan kommunalfullmäktige kunde förverkliga planerna. År 1955 valdes Björklinges första kommunalkamrer och 1956 tillträdde Åke Ohlsén från Älvkarleby. Det fanns ingen färdig bostad till kommunalkamreren utan istället fick han bo i en tillfällig bostad i Sätuna. Dock förblev Ohlsén inte länge i Björklinge utan redan samma år sökte han till Visby, där han blev länsbostadskamrer. Efterträdare blev Gunnar Eriksson från Anundsjö innan Bror R Eriksson tog över tjänsten 1961. År 1956 hade kommunen dessutom hyrt sitt första kommunalkontor, som då var ett källarutrymme i Anders Åhrs nybyggda villa i Sjöhagen där alla kommunala handlingar skulle ske. Kommunen hade samma år redovisat att kommunen var skuldfri trots byggen på över 900 000 kronor och samtidigt antagit en femårsplan som skulle omfatta byggen för över 2,6 miljoner kronor. Majoriteten av pengarna var avsedda för vatten och avlopp då det var dyrt att hålla Långsjön ren från avloppsvattnet. Pengarna skulle dessutom gå till bygget av den nya skolan och ett nytt ålderdomshem med 20 platser då det gamla blivit för omodernt. Dessutom skulle kommunen disponera mark till ett 25-tal olika egnahemstomter för att hjälpa småindustrin inom kommunen.