miniatyr|Tidig avbildning av Skånes landskapsvapen, från Karl X Gustavs begravning den 4 november 1660. miniatyr|Karta över Skåne av Gerhard von Buhrman, 1684. Skånes historia börjar när den senaste istidens is drog sig tillbaka, för omkring 14 000–13 000 år sedan. Skåne nämns först i skriftliga källor år 811 e.Kr. och var från och med åtminstone 900-talet en del av Danmark. Skåne var i århundraden ett av Danmarks politiskt, kulturellt och ekonomiskt viktigaste landskap. Bland annat gav Skåne de danska kungarna kontroll över inloppet till Östersjön och landskapet var sätet för ärkebiskoparna i Lund, vilka på sin höjd hade religiös överhöghet över hela det kristna Skandinavien.
Skåne erövrades av Sverige år 1658 under Karl X Gustavs första danska krig. Efter erövringen, i synnerhet under Karl XI (1660–1697), bedrevs sedan en omfattande försvenskning av Skåne. Upprepade danska försök att återta Skåne och de andra Skånelandskapen, bland annat skånska kriget (1675–1679) och danska fälttåget i Skåne och Blekinge 1709–1710, slogs tillbaka. Skåne integrerades in i Sverige och återhämtade sig från krig och förstörelse under 1700- och 1800-talen. Förhållandevis tidigt under 1800-talet tog sedan industrialiseringen fart i Skåne.
Idag är Skåne det näst folkrikaste landskapet i Sverige (efter Uppland). Skåne har sedan 1800-talet utmärkts av sitt jordbruk. Idag står landskapet för hela 40 % av Sveriges skörd av de vanligaste spannmålen, grödor, potatis och sockerbetor, samt för nästan 70 % av landets skörd av trädgårdsväxter.
Förhistoria
Äldre stenålder (12 200–4 000 f.Kr.) miniatyr|vänster|287x287px|Karta över Skandinavien under tidig stenålder, med viktiga fyndplatser markerade. Skåne befolkades efter den senaste istiden, i takt med att istäcket rörde sig norrut. Sveriges kanske äldsta kända boplats är Mölleröd vid Finjasjön i Skåne, där det har hittats flera zinken (krumborrar) och en flintspets troligtvis tillhörandes Hamburgkulturen. Baserat på fynden kan boplatsen vara så gammal som 12 200 f.Kr men dateringen har inte bekräftats. Även de äldsta säkert daterade boplatserna i Sverige ligger i Skåne: Segebro och Vångamossen, båda tillhörandes Brommekulturen och omkring 13 000 år gamla. Jägarna som byggde dessa tidiga boplatser tros ha levt i små grupper eller storfamiljer och tros ha hållit sig till kusterna, där de levde på havsdjur såsom fiskar, sjöfåglar och sälar. Under de kallare vintermånaderna kan de ha migrerat ner till vad som idag är norra Tyskland.
Vid slutet av den senglaciala tiden, för omkring 12 000 år sedan, började det kyliga klimatet vika undan i Skandinavien. Markvegetationen i Skåne växte sig högre och glesa skogar började sprida sig genom landskapet. Först bestod träden för det mesta av björk och tall men från och med för runt 8 000 år sedan växte det i Skåne också al, alm, ask och lind och naturen började likna den som finns idag. Den nya naturen gav upphov till förändringar i livsstil för människorna som bodde där, i synnerhet introduktionen av nya redskap såsom yxan. Klimatförändringarna ledde även till förändringar i den globala havsnivån. Någon gång under perioden 9 500–8 000 år sedan förlorade Skåne sin landbrygga med Själland. Ibland låg havet sedan på nivån som det gör idag och ibland var det flera meter högre. miniatyr|170x170px|Flintrester från Skateholmsboplatsen. Flera stenåldersboplatser är i Skåne kända från perioden 9 000–4 000 f.Kr och arkeologer har hittat både redskap och människogravar. Genom att studera benavfall på boplatserna går det att konstatera att fisk utgjorde en stor del av stenåldersdieten i området, tillsammans med djur som jagades i de skånska skogarna.Rosborn, Sven (1999), sid. 20–27 Vid Skateholmsboplatsen i sydvästra Skåne går det att spåra ett stenålderssamhälle under perioden 5 600–4 700 f.Kr. och platsen inkluderar många stenåldersgravar. De flesta vuxna tycks ha dött mellan 35 och 50 år gamla. Gravskicket är varierat; ibland har den döde begravts horisontellt och ibland halvsittandes. I många gravar har det strötts ut rödockra över de döda, vilket kan vara relaterat till någon form av begravningsritual (se rödockragrav). Förekomsten av redskap och spår av mat i flera gravar tyder på att man trodde på ett liv efter detta. miniatyr|227x227px|Barumskvinnan, en stenåldersjägare som levde i Skåne för 9 000 år sedan.
En annan betydelsefull stenåldersboplats i Skåne är vid Tågerup, där det hittats spår efter en stor strandboplats från perioden 6 000–5 000 f.Kr.. Gravarna vid Tågerup präglas likt de vid Skateholm av användning av rödockra samt begravning av mat och redskap. Vid Tågerup har arkeologer även hittat spår efter pålverk och bryggor för angöring av båtar, samt ett flertal mjärdar (en typ av fiskredskap). Det finns även spår av hus av olika slag och storlekar, såsom kåtliknande hus cirka åtta meter i diameter, samt större verkstadshus och bostadshus. Möjligen bodde över hundra invånare på boplatsen. Samtida med Tågerupsboplatsen är de tidigaste kända stenålderskonstverken i Skåne. Vid Tågerup har det hittats yxskaft med inristade geometriska figurer och vid Segeå har det hittats hjorthorn från den första hälften av 5 000-talet f.Kr. med liknande inristade mönster.
Barumskvinnan, vars skelett hittades i nordöstra Skåne på 1930-talet, är en av Sveriges mest kända stenålderspersoner. Barumskvinnan levde för omkring 9 000 år sedan och fynd av redskap för jakt och fiske i hennes grav tyder på att hon var en jägare. Att kvinnor ingick bland jägarna i Skandinavien under jägarstenåldern kan också bekräftas genom fynd i kvinnogravar från andra delar av Sverige, bland annat på Gotland.
Yngre stenålder (4 000–1 800 f.Kr.) vänster|miniatyr|180x180px|Trattbägare från Skåne. Övergången till bondestenåldern kan i Skåne dateras till omkring 4 000 f.Kr. då det i pollenavlagringar går att se att almbeståndet plötsligt kraftigt började minska, troligtvis på grund av skogsavverkningar till förmån för odlingar.Rosborn, Sven (1999), sid. 34 Jakt och fiske kom att spela fortsatt stor roll under bondestenåldern och odling fick först ett stort ekonomiskt genomslag senare runt övergången mot bronsåldern. Skånska stenåldersfynd tyder på att övergången från jägarstenåldern till bondestenålderns första fas, trattbägarkulturen (cirka 4 000–2 900 f.Kr.), verkar ha gått snabbt. Större bosättningar sprack och mindre grupper, kanske enskilda familjer, började sedan odla marken och ta hand om boskap. Trattbägarkulturens namn kommer från trattbägare, en tidtypisk typ av keramiska bägare som ofta hittas vid bosättningar. Keramiken är förhållandevis enhetlig i hela Sydskandinavien samt i norra Östersjöområdet vilket tyder på att det redan vid denna tid fanns långväga kontakt mellan olika områden.Rosborn, Sven (1999), sid. 35–61
Under 3 000-talet f.Kr. gjordes för första gången slipade flintyxor i Skåne. I samband med jordbrukets början och dessa flintyxor hittas även de äldsta kända offerfynden i Skåne. Flintyxor är särskilt förekommande som offerfynd men man offrade även andra redskap och mat. Det finns belägg för att man gjorde så kallade grundläggningsoffer när man etablerade sig på en ny plats. En av de längst kontinuerligt använda offerplatserna i det förhistoriska Skåne var en mosse i närheten av Hindby. De äldsta fynden från Hindby är från omkring 4 000 f.Kr., i slutet av jägarstenåldern, och de yngsta är från mitten av bronsåldern, mer än 2 500 år senare. Människooffer genomfördes i Skåne och resten av Skandinavien under både stenåldern och bronsåldern och har exempelvis hittats både vid större gravar och vid mossar såsom vid Hindby. miniatyr|Havängsdösen, en cirka 5 500 år gammal megalitgrav i sydöstra Skåne.|225x225px
Utöver trattbägarna utmärks den tidiga bondestenåldern av att människor i Sydskandinavien för första gången började bygga gemensamma och större gravanläggningar. Eftersom bondestenålderns gravmonument har krävt samarbete tyder det på att människor trots att de levde mer separat kanske kände en större inbördes samhörighet, samt att gravritualer utvecklades till något mer offentligt och kollektivt. Långhögar, gjorda omkring 4 000–3 500 f.Kr., utgör den äldsta typen av monumentalgravar i Skåne. Dessa är gravområden omringade av avlånga rektanglar med resta stenar. Långhögen i Kyrkoköpinge i sydvästra Skåne är 5×64 meter och med det den största långhögen i hela Sverige. Senare gravtyper som särskilt förknippas med bondestenåldern är dösar och gånggrifter, vilka kan hittas på flera ställen i Skåne och skiljer sig från långhögar i och med att deras gravkammare var gjorda av sten och inte trä. I dösar omgärdas gravkammaren av fyra till fem resta stenblock, samt ett takblock över kammaren. I gånggrift finns även en två till sex meter lång gång till gravkammaren, täckt av stenblock. Båda gravtyperna täcktes av jord.
Efter trattbägarkulturen följde den så kallade stridsyxekulturen (2 900–2 300 f.Kr.). Under övergångstiden mellan trattbägarkultur och stridsyxkultur började människor i Skåne bygga en ny typ av byggnadsverk, så kallade palissadanläggningar. Dessa bestod av hundratals ibland tusentals stolpar i en rund, oval, eller U-form. Eftersom det för det mesta inte finns spår av permanenta strukturer som bostäder eller gravar inom dessa. har de tolkats som kultplatser eller samlingsplatser för andra särskilda ändamål. Tre palissadanläggningar är kända från Skåne. Alla i sydvästra Skåne i Bunkeflo, Dösjebro och Hyllie. Stridsyxekulturens gravformer var enmansgravar omgivna av klumpstenar och gravgåvor ofta i form av keramik och stridsyxor. Under sista delen av stenåldern byggs gravar i form av hällkistor, där oftast mer än en person begravdes i en grav byggd av resta stenhällar med takhällar. Hällkistan låg i en hög eller en stensättning. Hällkistor är vanligare i östra Skåne medan västra Skåne begravde oftare i träkistor omgivna av en avlång stenram.
Bronsålder (1 800–500 f.Kr.) vänster|miniatyr|220x220px|Dagshög, Skånes största gravhög från bronsåldern. Övergången från stenålder till bronsålder skedde i Skåne omkring 1 800 f.Kr., då bronsföremål börjar dyka upp i landskapet. Analyser tyder på att bronset som användes i Norden först främst tillverkades i Centraleuropa men senare utvecklades även tekniken att gjuta brons inhemskt. För det mesta var bronsålderskulturen i Skåne väldigt lik den i resten av Skandinavien, och i synnerhet nästintill identisk med den i Danmark.Rosborn, Sven (1999), sid. 83–129
Den överlägset dominanta typen av fornlämning i Skåne är de många gravhögarna från bronsåldern, varav omkring 2 000 stycken idag fortfarande finns bevarade runtom landskapet. Gravhögarna är stora jordhögar i vilka döda begravdes i en träkista tillsammans med gravgåvor. Bjärehalvön i nordvästra Skåne är särskilt rik på gravhögar; på halvön finns över 700 registrerade högar, inklusive Dagshög, Skånes största. Både bygder och gravar från bronsåldern i Skåne låg i regel nära vatten. Som högst kanske det en gång fanns runt 6 000 gravhögar i Skåne, varav de flesta har rivits eller plogats bort genom åren. Eftersom den skånska befolkningen under bronsåldern uppskattats till ungefär 50 000–75 000 människor innebär det att endast den absoluta eliten kan ha blivit begravda i högar. Troligtvis begravdes andra människor genom exempelvis kremering. Under mellersta bronsåldern, omkring 1 400 f.Kr., gick även eliten över till kremering, men deras benrester fortsatte att begravas med gravgåvor i urnor inuti eller i anknytning till existerande gravhögar. Förändringen kan reflektera någon form av religionsskifte.