mini|Illustration av en djävul, troligen Satan själv, i manuskriptet Codex Gigas, även kallad ”Djävulsbibeln” (tidigt 1200-tal). Han är avbildad med tvetunga för att symbolisera hans falska ord. mini|Helvetet av Hans Memling (runt 1485). mini|Djävulen i Gustave Dorés illustration av Den gudomliga komedin (runt 1861–1868). Satan eller Fan (), vanligen även noanamn såsom djävulen, hin, hin håle, hin onde, den onde, den andre, den lede med mera, är personifikationen av ondskans furste i tillvaron i de abrahamitiska religionerna. Främst en maskulin figur; han förekommer i sedvänja, mytologi och folktro. Då andemakterna tänks såsom farliga övermänskliga väsen, finns alltid möjligheten för att de skall bli uppfattade som företrädesvis goda eller onda makter. All folktro känner andar, som är mer fruktade än vänliga.
Hans egennamn utöver Satan och Fan brukar anges som Lucifer eller Beelzebub (den senare ibland om hans son). Även Mefistofeles (en av hans tjänare från tysk folktro) har använts om honom.
I modern tid är Satan främst en legend eller myt i stora delar av världen men en stor andel judar, muslimer och kristna föreställer sig emellertid fortfarande Satan som ondskan personifierad. Även evangelikalisterna betraktar djävulsfiguren med största allvar.
Etymologi Satan härrör ursprungligen från som betyder ”motståndare, fiende, anklagare” med mera.
Fan (uttal: /fán/ eller /fáann/) härrör (jämför svordomen fanders) som troligen är inhämtat från västgermanskan i betydelsen ”frestaren” och torde vara besläktat med ordet ”fiende”.
Noanamn och kenningar I svenskan finns noanamn och kenningar för Satan för att undvika att säga det. Exempel lyder: avgrundsanden – ”djävulen” böveln – sidoform till bödel (”skarprättare”) den andre (”hin”), den fule, den gamle (gamle, gamlefar, gammalkarlen, gammalkärn), den lede, den onde, den onde anden, den sure – jämför det ondas upphov och befrämjare djävulen dronn, drån – sammandragning av kognat till äldre , snarast ”onda väsendet”, till , ”gengångare, troll” Erik, Gamle Erik (Gammal-Erik, Gammel-Erke, Gammel-Erker, Gammel-Jerk, Gammel-Järk), Horn-Erik frestaren fursten, denna världens furste, mörkrets furste Guds och människors fiende Hans, Hans-Mattsson, Gamle Hans (Gammal-Hans, Gammel-Hans) hin (”den andre”), hin håle (”den där hårde”, hålen), hin onde (”den där onde”), även hin håke (håke, håken, haken, håkan, håkkens, håkksen) lögnens fader ovännen Petter, Horn-Petter (Horn-Per, Hornper), Röde-Petter, Svarte-Petter pocker, puken – ”smådjävul i helvetet”; jämför , även Puck rackaren, raggen, raggfas (ragg + fasa?) – troligen från tyskan i betydelser från smutsarbetare, dödgrävare, med mera; jämför skam Sjul (”Sigurd”), Gammel-Sjul ('Gammal-Sjul, gammalsjul) – även i norskan som Sjur själafienden tramen, guds tramen – av , ”djävul, ond ande”
Jämför med engelska noanamn: Old Nick (”Gamle Nick”), Old Harry (”Gamle Harry”), Old Poger (”Gamle Poger”), Old Roger (”Gamle Roger”) och Old One (”den gamle”).
Semitiskt eller persiskt ursprung I den iranska religionen zoroastrismen ligger Ahura Mazda i ett evigt krig med den onde Ahriman, ett krig där mänskligheten bestämmer utgången av genom att välja sida. Denna dualism med satansfigur påverkade judendom efter Kyros den stores erövring av Babylon.
Exempel på tidig judisk litteratur där Anklagaren (se Jobs bok), eller ha-satan, är en ängel som tjänar under Gud.
Satan i kristendomen miniatyr|Tavlan Den fallna ängeln målad av Alexandre Cabanel 1847 som porträtterar Satan. Huvudfåran inom kristendomen anser, utifrån en tolkning av de heliga hebreiska Skrifterna, att Satan är jämställd med djävulen. För de flesta kristna tros han vara en ängel som gjorde uppror mot Gud och den som talade genom ormen och förledde Eva till olydnad mot Guds befallning. Hans slutgiltiga mål är att leda människorna bort från Guds kärlek - att leda dem till att göra sådant som Gud motsätter sig. Satan har också identifierats med den som anklagar Job, den som frestar Jesus i evangelierna, laglöshetens kraft i Andra Thessalonikerbrevet 2:7 och draken i Uppenbarelseboken. Innan hans uppror var Satan en av de högsta änglarna och den "ljusaste på himlen". Hans stolthet och högmod anses vara ett skäl till varför han inte böjde sig för Gud och Hans vilja som alla andra änglar gjorde, utan själv sökte regera i himlen. Tron att Satan en gång var en stolt ängel som gjorde uppror mot Gud finns dock inte explicit uttryckt i Bibeln utan baseras snarare främst på slutsatser (till exempel Hesekiel 28). Satan brukar kallas "demonernas härskare"Matt. 12:24, "den här världens härskare" och "denna världens gud".2 Kor. 4:4 Uppenbarelseboken beskriver hur Satan kommer att kastas ner från himlen till jorden och föra krig mot "de som lyder Guds bud och tror på vittnesbördet om Jesus". Slutligen kastas Satan i sjön som brinner av eld och svavelUpp. 20:10, inte som härskare, utan som en bland många, och blir plågad var evig dag och natt.
Det övergripande temat i Nya Testamentet är att Satan frestar och förleder mänskligheten i synd för att hindra dem från att följa Gud. I annan, icke-traditionell, kristen tro (till exempel hos Kristadelfianerna) hänvisar inte ordet "Satan" i Bibeln till ett övernaturligt, personligt väsende utan till vilken "motståndare" som helst och avser bildligt människans synd och frestelser."Do you Believe in a Devil?" . Hämtat 2007-05-29.
Paulus Paulus talar om ”mörkrets välde” (Kol 1:13), och ”herrarna i denna mörkrets värld” (Ef 6:12). Synd och död följs åt (Rom 5:12). Människorna blir slavar under synden för att sedan skördas av döden (Rom 5:21; 6:16). Ett annat ondskefullt par är köttet och världen. Köttet är i detta sammanhang ett slags sammansvärjning mot Guds vilja och skapelsens ursprungliga mål, på så vis att Paulus kan tala om ”köttets sinnelag” som är vänt mot döden. Köttet och världen betraktas som instrument som används av ”mörkrets krafter” för att förvränga och vilseleda skapelsen och människan. Därför kan Paulus säga att det inte är ”mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna” (Ef 6:12). Kristus har emellertid besegrat dessa makter (Kol 2:14-15). Paulus tal om ”kosmiska makter” (Kol 2:8-20) låter oss ana en värld som skapades god, men där vissa krafter har förvrängts och vänt sig mot Gud, med katastrofala följder för skapelsen. De kosmiska makterna skulle då vara änglamakter, inte så långt från vad som i modernt vardagsspråk kallas för naturlagar (men naturligtvis också något mer än det).Carls, Rainer (2021). Gud och det onda Skellefteå: Artos, 383 s. .
Satan i judendomen Satan (hebreiska: הַשָׂטָן, ha-Satan ("motståndaren", "anklagaren"); arabiska: الشيطان, ash-shayataan ("åklagaren") är ett ord som härstammar från den semitiska roten śṭn och som betyder "att vara fientlig" eller "att anklaga".
I den hebreiska Bibeln I Jobs bok (Iyov) är ha-satan ("anklagaren") namnet på en ängel underkastad Gud. Inom judendomen gör ha-satan inte något ont, utan påpekar människornas onda böjelser och handlingar för Gud. Ha-satan har ingen makt om inte människorna gör onda saker. Efter att Gud framhäver Job som den mest rättrådiga människan på jorden ber ha-satan om tillstånd att pröva Jobs tro. Job blir med Guds tillåtelse berövad sina tillgångar, hans tio barn dödas och han själv drabbas av varbölder över hela kroppen. Job vägrar ändå förbanna Gud och bevisar då sin rättrådighet mot Gud och stod emot Ha-Satans prov. Slutligen återupprättar Gud Job och han får dubbelt så mycket boskap som tidigare, samt tio nya barn som kompensation för de tio som dött.
I Toran nämns satan bara två gånger, båda gångerna i berättelsen om Bileam och hans åsna i Fjärde Moseboken (Bamidbar) kapitel 22–24. Herrens ängel identifieras som en motståndare eller ett fysiskt hinder för Bileam och hans resa i Fjärde Moseboken 22:22. Senare i Fjärde Moseboken 22:32 identifierar Herrens ängel sig genom att säga sig vara en motståndare och använder återigen termen satan.
I Första Krönikeboken (Divrei Hayyamim) 21:1 provocerar satan David att förstöra Israel.
I Apokryferna Apokryferna är religiösa skrifter som inte godkänns som religiösa texter i judendomen och många moderna protestantiska riktningar av kristendomen. Dessa verk bär vanligtvis namnen på gamla hebreiska stormän i syfte att fastställa deras giltighet bland de verkliga författarnas samtida.
I Vishetens bok förklaras att döden kom in i världen genom djävulens avund.Vish. 2:24 Andra Henoksboken, även kallad slaviska Henoksboken, innehåller hänvisningar till en väktarängel ("egregore") med namnet Satanael.2 Henok 18:3 Andra Henoksboken är en pseudepigrafisk text vars tidpunkt för tillkomst och författarskap är okänt. Texten beskriver Satanael som en fallen ängel2 Henok 29:4 och en ond ande som visste skillnaden mellan vad som är "rättfärdigt" och vad som är "syndigt".2 Henok 31:4 Första Henoksboken innehåller hänvisningar till Satariel (som tros vara densamme som Sataniel eller Satanael). Hans namn är likt de andra änglarnas namn - Mikael, Rafael, Uriel och Gabriel.
I Tredje Baruksboken benämns Samael (eller Sammael) som den som planterar kunskapens träd3 Bar. 4:9, vilket sedermera blir anledningen till att han kastas ut ur paradiset.
I Talmud Talmud nämner Satan på många ställen. På alla dessa skriftställen är Satan underkastad Gud och har ingen självständig existens. Ibland identifieras Satan med olika demoner, såsom Asmodeus. Ibland finns det även en viss sympati för honom. I en kommentar till Jobs bok uttrycker rabbinerna sympati att hans uppgift var att "bryta fatet men inte spilla vinet".
I den kabbalistiska litteraturen och dess derivat, chassidisk litteratur, ses Satan som en av Guds åklagare, vars uppgift är att locka människan till synd och sedan vända och anklaga syndaren. En ytterligare förståelse av Satan kommer från en liknelse där en prostituerad blir anställd av kungen (Gud) att fresta hans son (en jude). Den prostituerade måste göra det bästa hon kan för att fresta sonen, men innerst inne hoppas hon att sonen kommer att klara provet. På samma sätt ser den kabbalistiska och chassidiska traditionen på Satan; hans uppgift är att fresta oss så gott han kan och vända och anklaga oss, men innerst inne är hans önskan att vi ska stå emot hans frestelser.
Satan i islam
Shayṭān (arabiska: شيطان) är det ord som används inom islam för att hänvisa till Satan, eller djävulen. Shayṭān (från roten šṭn, شطن) är ett adjektiv som betyder "vilse" eller "avlägsen" och kan både användas om människor ("al-ins", الإنس) och djinner. Iblis (arabiskt uttal: ) är namnet på djävulen som nämns i Koranen i samband med skapelseberättelsen. Ordet kan härledas från den arabiska verbroten balasa بَلَسَ, med betydelsen "han misströstade"; därför skulle namnets språkliga mening kunna vara "han/det som orsakar misströstan".
Enligt Koranen vägrade Iblis att lyda Guds befallning att böja sig för Adam och blev följaktligen utkastad från himlen och gavs anstånd fram till Domedagen. När Gud befallde alla änglarna att böja sig för den första människan vägrade Iblis, som var fylld av övermod och avund, att lyda (han kunde välja att lyda eller inte, eftersom han som djinn hade fri vilja) då han såg Adam som underlägsen honom själv i Skapelsen eftersom Adam skapades av lera och Iblis genom "eld utan rök".
"Vi har skapat er och sedan format er; därefter sade Vi till änglarna: "Fall ned på era ansikten inför Adam!" Och de föll ned inför honom, [alla] utom Iblis; han hörde inte till dem som föll ned på sina ansikten. [Gud] sade: "Vad hindrade dig från att falla ned på ditt ansikte [inför Adam] såsom Jag befallde dig?" [Iblis] svarade: "Jag är bättre än han; mig har Du skapat av eld utan rök, men honom skapade Du av lera." – Koranen 7:11-12.Koranen 7:11-12 i Mohammed Knut Bernströms översättning. Länk