Nasafjälls silververk var en silverutvinning i Pite lappmark som pågick under två perioder, 1635–1659 och 1770–1810. Malmen bröts på Nasafjället (Sillbanássja) strax öster om gränsen mot Norge. Smältningen skedde under den första perioden i Silbojokk vid Sädvvájávrre i Skellefteälven, under den andra perioden i Adolfström vid Laisälven. Anläggningarna kallades också för Piteå silververk. Det var den första större mineralutvinningen i övre Norrland och ledde till bildandet av ett tionde bergmästardöme.
Den totala produktionen uppgick under den första perioden till ungefär 860 kilo silver och 255 ton bly. Under den andra perioden producerades drygt 110 kilo silver och 21 ton bly.
Nasafjällsverket har fått dåligt eftermäle eftersom verksamheten under den första perioden bedrevs med tvångsrekryterad arbetskraft. Själva gruvbrytningen utfördes till stor del av män från kustsocknarna som uttagits till krigstjänst. Malmtransporterna sköttes av samer med rendragna ackjor (renforor). De fick ersättning för arbetet, men kunde inte själva välja om de skulle utföra skjutsarna. Renskötseln blev lidande och många samer lämnade regionen, vilket ledde till att de som blev kvar fick tjänstgöra i allt längre perioder och utsattes för allt hårdare press. Många är berättelserna om de hårda bestraffningar och tvångsåtgärder som samerna utsattes för med anledning av Nasafjälls silververk. Det finns dock få belägg för vilka åtgärder som faktiskt vidtogs.
Bakgrund miniatyr|250px|Blyglans. Den aktuella silverfyndigheten ligger på Nasafjället, ungefär 1 000 meter över havet, cirka 800 meter öster om gränsen mot Norge. Huvudbergarten är finkornig gnejs med en malmförande kvartsmassa. Malmmineralen utgörs av zinkblände, magnetkis, blyglans, antimonit och boulangerit. Det mineral som gjorde platsen intressant för gruvbrytning var blyglansen, som innehöll 0,136–0,178 % silver. I ett internationellt perspektiv är detta en hög andel.
Malmförekomsten upptäcktes troligen 1634 av samen Per Olofsson, som rapporterade sitt fynd till den svenske diamantbrytaren och pärlfiskaren Jöns Persson. En provbrytning ägde rum redan hösten 1634, och resultatet betraktades som mycket lovande. Eftersom Sverige hade stora finansiella problem efter åratal av krig kom det nya fyndet som en skänk från ovan.
Första epoken Ledning miniatyr|Nasafjälls silvergruva på en karta från 1646. Siffrorna avser olika gruvhål, utom 17 som är kyrkogården. Arbetet inleddes i början av sommaren 1635 under ledning av lappfogden Olof Jonsson, som ibland titulerades inspektor. Sedan verket tilldelats formella bergsprivilegier av drottning Kristinas förmyndarregering 1637 utsågs bergsskrivaren Hans Philip Lybecker till bergmästare i det nyinrättade tionde bergmästardömet. Han bosatte sig i Piteå och ledde därefter arbetet vid silververket.
År 1642 utsågs den tidigare kammarskrivaren Isak Isaksson Tiock till underbergmästare och assistent åt Lybecker. Samtidigt blev Ægidius Otto från Falun bruks- och proviantskrivare. När Lybecker i november 1644 utnämndes till bergmästare vid Stora Kopparberget flyttade han till Falun. Han behöll det övergripande ansvaret för Nasafjälls silververk, men den närmaste ledningen för arbetet uppdrogs nu åt Isak Tiock och Ægidius Otto.
Från och med 1650 utarrenderades bruket till Ægidius Otto och lappfogden Olof Jonsson. Isak Tiock blev samtidigt befordrad till bergmästare. Sedan Olof Jonsson avlidit 1655 övertogs hans andel i bruket av sonen, senare av änkan och slutligen av hennes måg Johan Persson.
Arbetskraft Arbetsfolk med erfarenhet av silverbrytning rekryterades redan 1635 från Sala silvergruva samt Lövåsens silververk i Stora Skedvi socken. Det var hyttmästaren Hans Köhler, gruvfogden Hans Beck och tolv ”bergssällar” eller bergsmän – samtliga tyskar. Snart tillkom sex svenska timmermän, ett tiotal svenska arbetare samt två samiska kockor. År 1636 härjade en svår sjukdom bland tyskarna, och sex av bergsmännen avled liksom gruvfogden Hans Beck. De ersattes med svenska arbetare.
De första rekryteringarna tycks ha skett på frivillighetens väg. Men arbetet på fjället var hårt och besvärligt, och bland den svenska befolkningen i kustlandet fanns inte mycket folk att undvara på grund av knektutskrivningarna till trettioåriga kriget. För att trygga arbetskraftstillgången till det nationellt viktiga silververket utfärdades därför en kunglig resolution 1638, som innebar att de knektar som skrevs ut inom Skellefteå, Piteå och Luleå socknar skulle befrias från krigstjänst och i stället skickas upp till Nasafjället. Där skulle de arbeta i gruvan och hyttan mot kost och en låg ekonomisk ersättning. Det rörde sig till en början om totalt 87 personer. Dessutom utfärdades ett pardonsbrev, enligt vilket förrymda knektar skulle benådas om de tog tjänst inom bergsbruket.
Knektarna indelades i två lag, som växelvis skulle arbeta på fjället i tremånadersperioder och därefter vara fria lika länge. Frimånaderna skulle tillbringas i kustlandet där knektarna kunde ”bekomma frisk luft” i stället för fjällets blyrök och giftiga ångor.
Gruvområdet på Nasafjället
Silverfyndigheten på Nasafjället ligger uppe på kalfjället, ett par mil från närmaste fjällbjörkskog (). Eftersom det var svårt att skaffa ved för malmbrytning med tillmakning började de tyska bergsmännen i december 1635 tillämpa en metod som tidigare inte använts i större skala i Sverige: sprängning med krut.
Ett tiotal olika gruvhål eller stollar öppnades. Vid en undersökning som genomfördes 1660, efter brytningens nedläggning, noterades följande gångar: Morgonrödagruvan, Sköngruvan, Falkgruvan, Pfundtgruvan, Drottninggruvan, Kompaniets gruva, Nils-Jonsgruvan och Norrgruvan, samt Rödgruvan vid foten av Nasafjället. Under slutet av 1630-talet skedde en del av brytningen av privata intressenter från Piteå borgarskap.
Transporterna ned till hyttan i Silbojokk var besvärliga och kostsamma. Därför skedde en första sovring eller skrädning av malmen redan i anslutning till gruvorna. Det innebar att de brutna bergsstyckena knackades sönder med släggor eller hammare så att man fick fram så rena malmstycken som möjligt.
Hyttan vid Silbojokk miniatyr|250px|Silbojokks hytta vid "Sarweiaurs Träsk" (Sädvvájávrre) på en karta från 1646. Från vänster kommer vintervägen från Nasafjäll, längs vilken finns två stugor. 23. markerar den förmodade vismutfyndigheten på Raudurtvare (se nedan) som redan då hade övergivits. Nederst står: Nota. Ifrån hyttan till Nasafjäll är 10 mil [små mil, ca 5 km], ifrån hyttan till Raudurtvare är 4 mil. Lämplig hyttplats utsågs vid en vik vid södra stranden av Sädvvájávrre, där en bäck har ett fall på några meter strax före utloppet (). Hyttplatsen och bäcken kom att kallas för Silbojokk (”Silverbäcken” – bäckens namn stavas på dagens kartor Silbbajåhkå). En smälthytta uppfördes under sommaren och hösten 1635, tillsammans med drivhus (där blyet drevs bort från silvret), smedja och stugor. Silbojokks kyrka byggdes för Silbojokks församling.
År 1639 tillkom ett vattendrivet bokverk där malmen bokades, det vill säga finkrossades av järnbeslagna stampstockar. De tyngre malmmineralen skildes därefter från det lättare gråberget och kvartsen genom vaskning. Senare sattes ett bokverk även upp på fjället vid gruvorna.
Innan hyttan anlades i Silbojokk omgavs Sädvvájávrre av tallskogar. Minst 4 000–5 000 ha kalhöggs för framställning av träkol till smältningsprocessen. Endast mycket unga träd lämnades kvar, och tallskogen har aldrig hämtat sig. Framför allt området runt sjöns västra del domineras idag av fjällbjörkskog med endast enstaka tallar.
När Sädvvájávrre reglerades 1942 och 1953 skadades brukslämningarna delvis. Inför en ytterligare dämning genomfördes en arkeologisk undersökning av platsen 1983 och 1984. Då dokumenterades lämningar från två hyttor, två stora slaggvarp, smedja, stall, bagarstuga, rökstuga för kött, flera bostadshus med mera. Vid den efterföljande dämningen förstördes hyttområdet nästan helt. Efter dämningsgränsens höjning 1985 utsattes hyttområdet årligen för kraftig påverkan av vatten och is. Efter att stora jordmassor spolats bort hittade två ortsbor ett kranium 2002, vilket ledde till att en räddningsundersökning genomfördes 2004. Arkeologerna kunde konstatera att det var den gamla begravningsplatsen som kommit i dagen. Där fanns också en husgrund som antogs vara rester efter en av de två kyrkobyggnader som funnits i Silbojokk. Inuti och omkring grunden hittades elva gravar med totalt 15 individer. Vid fortsatta utgrävningar 2005 hittades ytterligare tolv gravar samt lämningar efter minst 13 individer. Då påträffades även rester av vad som antogs vara den andra kyrkobyggnaden. Ännu en undersökning genomfördes 2015, då begravningsplatsens utbredning kunde avgränsas på ett bättre sätt och närmare 250 lösfynd hittades i svallgrundet, mest spik men även mänskliga ben, fönsterglas och bly. Tre gravar undersöktes. Det ansågs nu klarlagt att man lokaliserat rester efter båda de kyrkobyggnader som ska ha uppförts i Silbojokk.
Fyndigheter i närheten av Silbojokk Den 14 juli 1641 meddelade bergmästare Lybecker att han av samerna Unge Anders Larsson och Hans Friare hade fått motta malm insamlad på berget Raudurtvare (jämför kartan ovan; berget kallas nu Såmbertjårro), knappt två mil nordväst om Silbojokk. Närmare undersökningar visade att blyglans förekom i en lång kvartsgång. Dåtidens malmletare trodde sig också ha funnit vismut på Raudurtvare. I en av bergskollegiets relationer står: ”Uppå bemälda Raudurtvare är funnet ett stort berg av idel vismut, och strax därhos något silvermalm”. Senare analyser har emellertid visat att det som man då tog för vismut i själva verket var arsenikkis. Viss brytning av blyglans skedde på berget, men fyndigheten övergavs redan vid mitten av 1640-talet.
Malmbrytning skedde även på klippformationen Jakobs Knabbe ungefär fem kilometer sydsydväst om Raudurtvare. En gruvgång togs upp 1646, men arbetet avbröts redan 1647. Än idag kan man återfinna gången, som är fyra meter hög, två–fyra meter bred och 25 meter lång.
Transportsystem
miniatyr|250px|Sommarvägarna mellan kusten och Nasafjäll under 1600-talet. När silverfyndigheten på Nasafjället upptäcktes fanns inga vägar genom lappmarken. För att verksamheten skulle fungera måste ett transportsystem byggas upp. När bruksknektarna skulle byta av varandra var tredje månad skulle ett 50-tal man ta sig den långa vägen upp till silververket, och lika många åt andra hållet. Persontransporterna måste alltså utföras året runt. Sommartid gick man till fots mellan vattenlederna, eventuellt tillsammans med klövjedjur, och roddes sedan längs större sjöar och vattendrag.
Ett avsevärt arbete lades ned på att ställa i ordning vandringsleder mellan sjöarna. Broar byggdes över vattendrag, vilstugor uppfördes på lämpliga platser och kavelbroar lades ut över myrarna. Kavelbroarna kunde i många fall återfinnas ännu på 1940-talet, vilket innebar att sommarlederna då kunde rekonstrueras i detalj. Från Piteå, eller rättare sagt Lillpite, dit det fanns vattenväg från Svensbyfjärden, gick leden via Kilberg och Ersträsk till Gråträsket, som användes som vattenled upp till Gråträsk, det sista nybygget före lappmarksgränsen. Leden fortsatte över sjön Pjesker och upp i Sikån, gick över land till Arvidsjaursjön, som följdes förbi Arvidsjaur och upp i Västra Kikkejaure. Från Svanaviken gick en ny kavelbro över till Långträsket, som följdes i hela sin längd, innan man tog landvägen över till Storbodfjärden i Storavan. Storbodfjärden har fått sitt namn av att ett stort magasin uppfördes där, eftersom det var landtransporternas slutpunkt. Vidare västerut kunde man färdas med båt över de stora sjöarna Storavan, Uddjaure och Hornavan upp till Sädvvájávrre och hyttan i Silbojokk.
En andra sommarled iordningställdes från Frostkåge utanför Skellefteå till Avaviken i Storavan förbi Drängsmark, Stavaträsk, Lappträsk (norr om Glommersträsk), Myrträsk, Grundträsk och Storberg.