miniatyr|Folkvandringarna. Folkvandringstiden är en historisk epok under vid slutet av järnåldern och början av medeltiden. Olika regioner har varit olika berörda av detta fenomen under olika tider, vilket gör det problematiskt att fastställa bestämda årtal för perioden. Folkvandringstiden är en term som myntades av moderna historiker för att beskriva en tid och ett händelseförlopp i Europas historia under senantik och tidig medeltid, när många migrationer inträffade som fick betydelsefulla följder. Skriftliga källor från perioden berättar om upprepade invasioner av romerska provinser och främmande folks plundring, inflyttning och bosättning i romarriket. De migrerande grupperna utgjordes ofta till stor del av beväpnade krigare, vilket innebar att de kunde hävda maktanspråk inom romerskt område, något som bidrog till västromerska rikets fall. Hunnernas rörelser i östra Europa på 200- och 300-talen var den utlösande orsaken till folkvandringarna. De germanska stammar som bosatte sig i det romerska riket och utmed dess gräns var bland annat goter, vandaler, franker, angler, saxare och langobarder. Även många icke-germanska grupper flyttade under perioden, inklusive slaviska, bulgariska, ungerska och keltiska stammar. Folkvandringarna har haft stor betydelse för Europas vidare historiska utveckling, såväl politiskt som språkligt och kulturellt. mini|Ållebergskragen från folkvandringstiden.
Skriftliga källor De skrifter som vittnar om perioden mellan åren 300 till 800 e. Kr. är till övervägande sporadiska och skrivna på latin. Romerska författare skrev om människor norr om Alperna och utanför romarriket som barbarer de hade svårt att förstå. Bland de verk som har gett viktiga beskrivningar finns Jordanes verk De origine actibusque getarum (Om goternas ursprung och gärningar). Verket är en förkortad upplaga av ett förlorat verk av den latinska författaren Cassiodorus (död ca 585). Verket nämner flera germanska stammar vid namn. En skildring av goternas krig skrevs i mitten av sexhundratalet av den grekiska historieförfattaren Prokopios. Gregorius av Tours frankiska krönikor och de äldsta lagarna för de olika germanska stammarna representerar källor, som används för att förstå och tolka de spår arkeologin hittar. De romerska författarna Julius Caesar och Tacitus, även om de skrev i tiden före migrationsperioden, har också gett mycket information om kelternas och germanernas liv och seder.
Dessutom finns det också sekundära skriftliga källor som kan påverka historiskrivningen. Bland dessa finns runskrifter, varav de äldsta men fåtaliga sträcker sig tillbaka till 200-talet. Gårdsnamn och ortnamn ger också skriftliga ledtrådar till pusslet. Den fornnordiska litteraturen skrevs mellan åren 1000 och 1300, men byggde på en muntligt traderad litteratur om myter och legender, som sträckte sig tillbaka till folkvandringstiden. Den muntliga episka litteraturen hade varit känd i ett halvt årtusende innan isländska författare lät skriva ner dem. Men det är mycket omstritt hur den omformades av de förändrade tiderna och det kristna inflytandet.
Bland de berättelser som berättar om de äldsta tiderna är Völsungasagan av stor betydelse inte så mycket för sitt historiska innehåll, utan för dess mytologiska värde. Omkring 1200 förvandlades sagan till kristen riddarromantik av okända österrikiska hovpoeter i verket Nibelungenlied, som kompositören Richard Wagner senare använde då han skrev operan Nibelungenring. Till synes nordiska hjältar som Sigurd Fafnesbane, på tyska Sigfrid, var gamla vanliga tyska legendariska hjältar som indirekt berättar om slutet för Burgunderriket när kung Gundicar (fornnordiska Gunnar, tyska Günther) dör med sitt folk i ett fåfängt försök att stoppa hunnerna ledda av "kung Atle". Rökstenen i Sverige, huggen under 800-talet som nämner Tjodrik den dristige, (Theoderik) visar hur folkvandringarna satte djupa spår i Europa.
Folkvandringstiden som en historisk term Tiden mellan åren 400 till år 800 kallas också för den tidiga medeltiden. I äldre historieskrivning betraktades det som den mörka medeltiden. Folkvandringstiden markerar övergången från senantiken till medeltiden. I Skandinavien bland annat i Danmark används också termen germansk järnålder, eftersom vissa historiker anser att folkvandringstiden är en föråldrad term. I Sverige är det bara tiden 400-550 som benämns Folkvandringstid. Tiden 550 till 800 kallas Vendeltid. I Norge delas perioden i två: migrationsperioden från cirka 400 till 560/570 och därefter Merovingerperioden från cirka 560/570 till 800. Detta överensstämmer med benämningarna i Finland. Den sista perioden kännetecknas av framväxten av det Frankiska riket och anglosaxarnas nya stadsbildningar i Storbritannien.
Den i grunden neutrala termen migrationsperioden härstammar från tysk forskning, som använder ordet Völkerwanderung. Denna beteckning har rötter i romantikens historieförståelse, som också låg till grund för den konst Goethe, Wagner och Nietzsche stod för.
I latinska länder kallades befolkningsrörelserna invasioner, ibland till och med barbarernas invasioner (Invasioni Barbarichi). Uppfattningen, som går tillbaka till antiken, menar att de nordiska folken, i jämförelse med Italiens romare, var ociviliserade och primitiva. Dessa barbarer fick skulden för det romerska rikets fall och för att den europeiska civilisationen sjönk in i den mörka medeltiden; en nedgångsperiod som varade fram till den italienska renässansen.
I motsats till italienarnas syn på tyskarna beskrevs migrationerna, särskilt i tysk historieskrivning, som en kraftfull germansk expansion till Frankrike, England, Italien och Spanien. Denna tolkning av folkvandringstiden var förknippad med tysk nationalism under 1800- och 1900-talen och har använts för att förklara den senare tyska expansionen (jfr Drang nach Osten = "Lusten att gå österut"). Den nazistiska ideologins Lebensraum har troligen fått inspiration härifrån.
Engelskspråkig historieskrivning använder också termen barbarisk invasion, även idag, vilket är ett problem för historiker som strävar efter ett neutralt perspektiv. Folkvandringstiden är den mera neutrala termen eftersom de så kallade invasionerna inte nödvändigtvis var fientliga i sin helhet. Vissa folk tog tillfället i akt att migrera till länder som var glest befolkade och där det sönderfallande romerska styret inte klarade av att upprätthålla ordning och villkor för befolkningens försörjning.
Tid och omfattning När folkvandringarna startade är osäkert eller öppet för olika tolkningar. Traditionellt har historiker använt Alariks plundring av Rom år 410 som en inledning. Andra har pekat på hunnernas attacker mot ostrogoterna 375. Slutet av perioden anges ibland till upprättandet av den karolingiska dynastin, med Pipin den yngre trontillträde år 751. Andra ser langobardernas attack mot Italien 568 som slutet på perioden. I allmänhet placeras tidsperioden ungefär mellan år 400 och år 800.
Orsaken till folkförflyttningen är inte helt klarlagd, men forskarna pekar på flera olika faktorer: överbefolkning i vissa områden, klimatförändringar, pestutbrott, hungersnöd, germansk krigarideologi, att hunnerna strömmade in över Östeuropa och inte minst att romarriket hade förlorat sin vitalitet var på väg mot upplösning. Säkert påverkade många faktorer och fick Europas invånare att byta bosättningsområden.
Omfattningen av hur stora delar av befolkningen som flyttade är osäker. Flera försök att beräkna antalet personer som bosatt sig i nya områdena har gjorts, men det är en omöjlig uppgift. Idag har uppfattningen att migrationerna var invasioner övergetts av många moderna historieforskare. Man ser det som stammar som utnyttjade romarrikets splittring och ekonomiska kris och bosatte sig i glesbefolkade delar av imperiet. Folkvandringen är uppdelad i två faser. Den första vågen var mellan åren 400 och 550, och sett från romersk horisont flyttade germanska stammar söderut och västerut mot romarriket. Den andra fasen mellan 550 och 800 och bestod främst av en slavisk invandring i riktning mot Balkan. Efter år 800 börjar medeltiden och i Norden, vikingatiden. Under åttahundratalet och niohundratalet inträffade också folkvandringar, såsom nordbor, vikingar, madjarer och turkar, men de anses traditionellt inte vara en del av folkvandringstiden, genom att omfattningen och konsekvenserna var mycket mindre.
Klimatförändringar miniatyr|Skillnaden i årsringarnas tjocklek är grundvalen för dendrokronologi. miniatyr|Temperaturförändringenen över de senaste 2000 åren. De blå perioderna, däribland folkvandringstiden, kännetecknades av relativt låga temperaturer. Det finns bevis på klimatförändringar under femte och sjätte århundradet. Dessa förändringar gjorde att klimatet blev kallare och blötare. Detta innebar att växtsäsongen för bönderna förkortades och att högre belägna arealer var olämpliga för spannmålsodling. Dendrokronologi har avslöjat att det skedde en speciell klimatförändring år 540.John Davey, The Environs of South Cadbury in the Late Antique and Early Medieval Periods i Debating Late Antiquity in Britain AD300-700. red. Rob Collins & James Gerrard, (Oxford: British Archaeological Review, 2004) Sidan 50. Nedgången i jordbrukets skördar ledde till stora demografiska förändringar i de områden där åkermarken redan hade utnyttjats fullt ut.Jones, Michael: The End of Roman Britain, 1998, sidorna 186-243 Arkeologiska spår från sydvästra Norge, visar att flera hundra gårdar övergavs på sexhundratalet. I norska Romerike minskar tätheten för gårdarna och i svenska Norrland försvinner många storgårdar. Förändringar i bosättningen visas i att gravfälten upphör och stilen på artefakterna förändras. Tillverkning av smycken av specialister tycks upphöra på handelsplatsen Helgö i Sverige. I Trøndelag i Norge verkar kunskapen om järnutvinning minska och järnutvinning upphör helt.Solberg, Jernalderen, sidan 197
Inte förrän på sjuhundratalet verkar befolkningen öka igen i Norge. Ett ökande antal stora gravhögar pekar mot ökade sociala skillnader, exempel på sådana platser är Sveinhaugen vid Ringsaker i Hedmark. I Norge har den äldsta skeppsgraven hittats i Skandinavien, vid Karmøy i Rogaland. Fyndet var mycket rikt och har daterats till omkring år 720.Solberg, sidan 203
Det är svårt att få tillförlitliga temperaturdata bakåt i tiden i Europa, men forskarna är överens om huvuddragen. Kunskapen baseras på studier av bland annat borrkärnor från glaciärerna, förändringar i nivåer i inlandsvatten och hav, myrarnas tillväxt, dendrologi, arkeologi och andra data i olika naturliga klimatarkiv. Forskarna är delvis oense om graden av temperatursvängningar. Det är nu klart att det var en betydande kall period under folkvandringstid runt år 500, som ledde till skogarna bredde ut sig över större arealer i norra Europa och Skandinavien.
Den kalla perioden följdes av en ny värmeperiod under vikingatiden och högmedeltiden, vilket ledde till tillväxt och expansion för befolkningen och jordbruket i flera århundraden, från 700 till 1000. Under denna period var det varmt och torrt med till exempel en högre trädgräns i fjällen och minskad glaciärbildning. Denna värmeperiod ersattes av en ny svalare och blötare period från omkring 1400, den så kallade "lilla istiden", med stora konsekvenser för ett samhälle i huvudsak baserat på jordbruk.
Epidemier och hungersnöd