miniatyr|300px|De indoariska språkens utbredningsområde i Sydasien. Indoariska språk är en gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Den är framför allt utbredd i Sydasien. Tillsammans med de iranska språken bildar de indoariska den gemensamma indoiranska undergruppen inom de indoeuropeiska språken. De sammanlagt över 100 indoariska språken som talas idag har omkring en miljard talare, främst i norra och centrala Indien, i Pakistan, Bangladesh, Nepal, Sri Lanka och på Maldiverna. Till de viktigaste indoariska språken hör hindi, det nära besläktade urdu, bengali, ytterligare indiska regionala språk samt det klassiska språket sanskrit. De indoariska språken är inte besläktade med de dravidiska språken, som talas i södra Indien, men genom långvarig språkkontakt har de utvecklat många gemensamma drag.
De indoariska språken indelas kronologiskt i tre grupper:
Fornindoariska Medelindoariska Nyindoariska
Förhållande till andra språk Den indoeuropeiska språkfamiljen De indoariska språken bildar en undergren av de indoeuropeiska språken, som även majoriteten av de språk som talas i Europa tillhör. Andra grenar är till exempel grekiskan, romanska språk, slaviska språk och germanska språk. De indoariska språken är därmed även avlägset besläktade med svenskan. Denna släktskap visar sig även vid en första anblick hos några få ord i de moderna språken: Så lyder ordet för "namn" på bengali nām, hindiordet för "ny" är nayā och "ko" heter på marathi gau. I andra fall som "hjul" och nepali cakkā kan man bara visa det gemensamma ursprunget genom komplicerade etymologier. För större delen av ordförrådet och framför allt grammatiken i de moderna indoariska språken kan man dock knappast finna en motsvarighet i de nutida europeiska språken. Mellan forntida språk som sanskrit och latin eller klassisk grekiska är överensstämmelserna däremot betydligt större, både vad gäller ordförrådet och morfologin. Man kan till exempel jämföra former som sanskrit dantam och latin dentem "tand" (ackusativ) eller sanskrit abharan och klassisk grekiska epheron "de bar".
Upptäckten att sanskrit var besläktat med språk i Europa var tongivande för utvecklingen av den jämförande språkforskningen. Engelsmannen William Jones hade lärt sig sanskrit under sin tid som domare i Calcutta och postulerade 1786 som första person att sanskrit var besläktat med grekiska, latin, gotiska och keltiska språk. På denna grundval grundade den tyske språkvetenskapsmannen Franz Bopp (1791–1867) den jämförande indoeuropeiska språkforskningen. Att de moderna indoariska språken var besläktade med sanskrit kom man på först senare, men sköt då så att säga över målet och såg även de dravidiska språken som avkomlingar till sanskrit.Colin P. Masica: The Indo-Aryan Languages, Cambridge 1991, s. 3, refererad i tyskspråkiga Wikipedia Först Robert Caldwell insåg 1856 att de dravidiska språken utgör en självständig språkfamilj.
Den indoiranska språkgrenen Inom de indoeuropeiska språken står de indoariska språken nära de iranska språken, som bland andra persiskan, kurdiskan och pashto tillhör. Även här visar sig släktskapen tydligast i de äldsta språkformerna: I fornpersiskan, de akemenidiska storkungarnas språk, och sanskrit är många ord som daiva och deva "gud", būmi och bhūmi "jord" samt aspa och aśva "häst" nästan lika, medan de moderna språken har utvecklats skiljaktigt från varandra. De indoariska och iranska språken sammanförs till den indoiranska språkgrenen. Som en självständig undergren av dessa räknas den lilla gruppen nuristanispråk, som talas i Afghanistan och Pakistan. De dardiska språken, som också talas i den nordvästra delen av Sydasien, har en osäker ställning inom de indoiranska språken. Medan man tidigare antingen förde samman dem med nuristanispråken eller såg dem som en självständig gren, anser man dem nu som en undergrupp av de indoariska språken.
Sydasiatiskt språkförbund miniatyr|De indoariska språken inom språkfamiljerna i Sydasien. De indoariska språken delar den indiska subkontinenten med tre andra språkfamiljer: de dravidiska språken (vars viktigaste företrädare är tamil, malayalam, telugu och kannada) som huvudsakligen är utbredda i södra Indien, den mindre gruppen mundaspråk (en gren av de austroasiatiska språken) i mellersta Indien och de tibeto-burmanska språken (en gren av de sinotibetanska språken) vid subkontinentens norra och östra gränser. De indoariska språken är inte genetiskt besläktade med dessa språkfamiljer, men de har genom årtusendelång språkkontakt i ordförråd, morfologi och fonetik (särskilt karakteristiskt kanske förekomsten av retroflexa konsonanter) haft stort ömsesidigt inflytande på varandra. På grund av de talrika gemensamma dragen kan man sammanföra dessa språk i ett sydasiatiskt språkförbund (sprachbund). Framför allt har växelverkan mellan de indoariska och dravidiska språken varit avsevärd. De dravidiska språken har tagit över ord från sanskrit i stor mängd, medan de själva har utövat ett starkt strukturellt inflytande på de indoariska språkens fonetik och syntax.
Historik De indoariska språken kan se tillbaka på en språkhistoria på nästan fyra årtusenden. Man indelar den i tre historiska stadier: fornindoariska (vediska, klassisk sanskrit), medelindoariska (prakritspråk, pali, apabhramsha) och nyindoariska, de indoariska språk som talas från cirka 1000 e.Kr. till idag.
Förhistoria Som medlemmar av den indoeuropeiska språkfamiljen stammar de indoariska språken från ett antaget indoeuropeiskt urspråk, som kan antas ha talats under fjärde eller tredje årtusendet f.Kr. på stäpperna i södra Ryssland. Från den urindoeuropeiska befolkningen avdelade sig en grupp, som benämnde sig själva "arier" (ārya) och som talade ett förstadium till de indoiranska språken. Efter att de hade uppehållit sig en tid i Baktrien, delade de sig omkring 2000 f.Kr. i en iransk och en indoarisk gren.Masica: The Indo-Aryan Languages, s. 36, refererad i tyskspråkiga Wikipedia. Iranierna slog sig ned i norra och västra Iran, medan indoarierna, antagligen omkring 1500 f.Kr., i flera vågor invandrade på indiska halvön.Masica: The Indo-Aryan Languages, s. 37, refererad i tyskspråkiga Wikipedia. Det äldsta språkliga beviset för indoarierna härstammar från det hurritiska Mitanni-riket i norra Mesopotamien och nordöstra Syrien. Där härskade på 1500- till 1200-talen f.Kr. ett härskarskikt, som bar entydigt indoariska namn och dyrkade gudar som Indra. I en lärobok i hästskötsel, som mitanniern Kikkuli författade på 1400-talet f.Kr. på hettitiska, finns enstaka fackbegrepp som har inlånats från indoariskan.Jules Bloch: Indo-Aryan. From the Vedas to modern times. , Paris 1965, s. 11, refererad i tyskspråkiga Wikipedia. Detta tidiga indoariska skikt i västra Asien försvann spårlöst efter Mitannirikets undergång.
Fornindoariska språk Den fornindoariska fasen börjar med indoariernas invandring till Indien under andra årtusendet f.Kr. Denna skedde antagligen i flera vågor eller under en längre tidsrymd. Efter hand bredde indoarierna ut sig i norra Indien och trängde där ut urbefolkningens språk, men inte utan att influeras av dem. Mycket tyder därför på att de dravidiska språken och mundaspråken en gång talades i ett mycket större område, innan de trängdes tillbaka till Sydindien respektive centrala Indiens bergs- och skogsområden av den indoariska expansionen. Det i Indien populära synsättet att indoarierna är en inhemsk befolkning i Indien som där ska ha grundat Induskulturen är ur den västerländska språkvetenskapens synvinkel inte hållbart.Masica: The Indo-Aryan languages, s. 37 ff, refererad i tyskspråkiga Wikipedia.
Vediska och klassisk sanskrit sammanfattas med beteckningen fornindoariska eller fornindiska. Vediskan, språket i Veda-skrifterna, är den tidigaste bevarade indoariska språkformen. Dateringen av texterna, som under lång tid endast traderades muntligt, är osäker, men de äldsta hymnerna i Rigveda måste ha uppstått kort efter indoariernas invandring till Indien efter mitten av andra årtusendet f.Kr. Vediskan utgör en arkaisk form av sanskrit med större grammatisk formrikedom och vissa skillnader i fonologi och ordförråd. Skillnaden mot klassisk sanskrit motsvarar ungefär den mellan Homeros språk och klassisk grekiska. Språket i Brahmanas och Sutras är ett mellanstadium mellan vediska och klassisk sanskrit.
För att säkerställa felfri recitation av de heliga texterna utvecklades i Indien tidigt vetenskapen om fonetik och grammatik. Denna fann sin fulländning i Paninis grammatik. Omkring 300 f.Kr. kodifierade denne i sin grammatik det bildade överskiktets språk. Det enkla folket talade vid denna tid redan medelindoariska språkformer. Beteckningen "sanskrit" (saṃskr̥ta "tillrättalagd") står också i motsats till begreppet "prakrit" (prākr̥ta "naturlig"), som man sammanfattar de medelindoariska språken med. Paninis grammatik blev normativ för klassisk sanskrit. Följaktligen blev sanskrit som litteraturspråk konserverat på ett arkaiskt stadium och existerade, likt latinet i medeltidens Europa, över en lång tidsrymd som ett religions- och lärdomsspråk. Denna ställning har sanskrit kunnat behålla i försvagad form till idag. Indiens författning erkänner till och med sanskrit som ett av landets 22 nationalspråk.
Sanskritlitteraturens blomstringstid inföll i mitten av första årtusendet e.Kr. Detta innebär att exempelvis en diktare som Kalidasa, som antagligen levde på 400-talet, skrev sina verk i en tid då sanskrit sedan länge inte var något talat språk, och höll sig till regler som formulerades av en grammatiker som hade levt 700 år före honom. Till skillnad från ljud- och formläran var syntaxen dock nästan inte reglerad av Panini och kunde därför under inflytande av de medelindoariska språken utveckla egenarter som var obekanta i de tidiga stadierna av fornindoariskan. Karakteristiskt för klassisk sanskrit är förkärleken för passivkonstruktioner och bildande av omfattande sammansättningar med upp till 20 beståndsdelar.
Medelindoariska språk De medelindoariska språken uppstod redan från cirka 600 f.Kr. från fornindoariskan. Då de talade formerna av fornindoariskan ingalunda var enhetliga, är det vanliga påståendet att specifika medelindoariska språk "uppstod ur sanskrit" vilseledande. Kännetecknande för utvecklingen från forn- till medelindoariska är en förenkling av formläran och ordens fonetiska struktur (till exempel sanskrit trividya till pali tevijja). Flera medelindoariska språkvarianter har bevarats. För dessa används ofta samlingsbegreppet "prakrit". De äldsta språkliga vittnesbörden om medelindoariskan och samtidigt de äldsta skriftliga lämningarna i Indien är kejsar Ashokas edikt, som avfattades på en rad olika regionala dialekter. Dessa har bevarats i inskrifter i sten från olika delar av Indien, skrivna med brahmiskriften. De reformerande religionerna buddhismen och jainismen använde prakrit för sina skrifter. Även i diktningen kom stiliserade former av prakrit till användning, delvis parallellt med sanskrit. Det klassiska sanskritdramat är flerspråkigt: Huvudpersonerna talar sanskrit, kvinnorna sauraseni-prakrit, komiska karaktärer talar magadhi-prakrit och de lyriska sångerna är författade på maharashtri-prakrit.