Folkrepubliken Polen var det officiella namnet på Polen åren 1952–1989.
Åren efter kriget 1945-1947 miniatyr|Polen före och efter andra världskriget. Den 22 juli 1944 i Lublin i sydöstra Polen innan landet blivit befriat från Tyskland bildades Polsk Kommitté för Nationell Befrielse, PKWN, som en interimsregering ställd under Sovjetmakten, medan den polska exilregeringen befann sig i London. Denna regering hade företrätt Polen sedan 1939 och var den lagliga fortsättningen på Polens sista regering före kriget.
Exilregeringen hade stöd i den polska hemarmén (Armia Krajowa, AK) som bland annat organiserat Warszawaupproret 1944 och liknande folkresningar mot tyskarna i Lwów och Wilno. PKWN å andra sidan backades upp av Röda Armén, NKVD och general Zygmunt Berlings polska folkarmé, där officerskåren var huvudsakligen sovjetisk. Två andra organisationer som Bondebataljoner (Bataliony Chłopskie) och det kommunistiska Folkgardet (Gwardia Ludowa) inordnades bakom PKWN.
I och med att Röda armén ryckte fram tog PKWN och NKVD itu med det "kontrarevolutionära" hemmaarmén och de ultranationalistiska uttalade antikommunistiska organisationen Nationella Väpnade Styrkorna (Narodowe Siły Zbrojne, NSZ). Väpnade strider pågick flera år efter krigets slut. AK- och NSZ-medlemmar som demilitariserade blev ofta utsatta för avrättningar, trakasserier och 50 000 AK-soldater blev deporterade till sovjetiska GULAG. Många polska officerare blev, efter flerårig kamp i polska motståndsrörelsen, förnedrande dömda av kommunistiska uppvisningsdomstolar för "samarbete" med nazisterna.
Vid krigets slut fanns över 200 000 polska soldater på västfronten, och många av dem vägrade, efter tidigare deportering till GULAG, återvända till Polen under sovjetiskt styre. Ungefär 0,5 miljon polacker stannade efter kriget i väst, huvudsakligen i Storbritannien, USA, Kanada och Australien. 1,5 miljoner polska fångar och slavarbetare från tyska arbetslägren återvände mellan 1945 och 1947. 1,5 miljoner invånare från östra Polen, som övertogs av Sovjetunionen och 2 miljoner polacker från landets centrala delar förflyttades till de nya västra områdena som Polen fick som kompensation efter andra världskriget. Den tyska befolkningen från de forna tyska områdena (som kom att heta Återvunna områden (Ziemie Odzyskane)) fördrevs västerut - totalt 8 miljoner från i främst Brandenburg, Ostpreussen, Pommern och Schlesien. Strax efter kriget bodde i Polen 24 miljoner, mot 36 miljoner före kriget. Etniciteten blev mer homogen, mot den multinationella före kriget.J.Lukowski H.Zawadzki A Concise History of Poland s.275-280
Den judiska befolkningen minskade till 200 000 från över tre miljoner före kriget och ytterligare 150 000-175 000Jan T. Gross Fear. Anti-semitism in Poland after Auschwitz s.43 och fotnottext 21 s.278 judar återvände från deporteringen i Sovjetunionen åren närmast efter kriget. Efter en pogrom i Kielce den 4 juli 1946, troligen iscensatt av säkerhetsstyrkorna, och flera andra fientligheter där sammanlagt 500-1 500Jan T. Gross Fear s.35 judar dödades, kom långt över 100 000 av judar att emigrera.Antisemitism och pogrom i Kielce den 4 juli 1946 Studie av historikern Iwo Cyprian Pogonowski.Kjell Albin Abrahamson Polen. Diamant i aska s.144-149 Till exempel i en lyckad flykt organiserad av en sionistorganisation (Operation "Brikha") i februari 1947 deltog 127 722 och 11 500-16 500 flydde på egen hand.Jan T. Gross Fear s.43 Till viss del kan man förklara att förföljelserna fick pågå med att landet befann sig i ett tillstånd av inbördeskrig och laglöshet.
Den judiska frågan i polsk politik blev även i fortsättningen (ända tills idag) ett infekterat ämne, och ytterst motsägelsefullt. Myndigheter kunde komma med instruktioner för sina lägre tjänstemän att inte diskriminera eller trakassera judar, och samtidigt blunda för när judar bad om hjälp eller anmälde missförhållandena. En iögonfallande mängd höga politiker kunde vara av judisk börd, med förpolskade namn (till exempel Rapacki istället för Rapaport), liksom högre poster inom säkerhets/inrikesministeriet kunde vara besatta till 30% av judar, medan dess minister, Mieczysław Moczar, var en aktiv antisemit.Jan T. Gross Fear, s.228-229 Först i den tredje republiken tog man lagligt itu med förföljelser av judar, när Institut Pamięci Narodowej (IPN, Institut för Nationellt Minne) utredde flera rasistiska dåd (pogromer, mord, orättvis behandling i domstolar etc.) mot judar under 2000-2002.
Den polska säkerhetsstyrkan UB, Säkerhetsämbetsverk (Urząd Bespieczeństwa), var direkt underställd sovjetiska NKVD och bedrev sin utrensning enligt samma principer. R.J. Rummel skattar att åren 1945-1948 dödades cirka 1,6 miljoner polacker (enligt begreppet democid, d.v.s. dödsfall med statens goda minne).
Landet var i stort sett i ruiner, befolkningen undernärd, det var akut brist av bostäder, familjer var splittrade, och det fanns mängder av föräldralösa barn och invalider. Till skillnad mot Sovjetunionens jordbrukspolitik avstod partiet från att systematiskt förstatliga eller kollektivisera jordbruket. De flesta jordbruksenheter var små. Ett antal statliga jordbruk, så kallade PGR (Statlig jordbruksfarm, Państwowa gospodarka rolna), bildades genom uppköp, men totala arealen förblev relativt liten (cirka 10%) under hela folkrepublikens historia.
All makt utövades av NKVD-lojala kommunister. Polska Arbetarpartiet (Polska Partia Robotnicza, PPR) hade vid valet 1947 cirka 0,5 miljoner medlemmar, mot närmaste konkurrenten, Polska Bondepartiet (Polskie Stronnictwo Ludowe, PSL) med en miljon medlemmar.
Vid en uppgjord folkomröstning 30 juni 1946 antogs avskaffande av senaten, godkännande av provisorisk ekonomisk plan och godkännande av Polens nya västgräns längs Oder och Neisse. Räkningen av röster sköttes av kommunistpartiet och det blev 68% 3X-ja röster. Enligt hemlig PPR-uppgift var det egentliga utfallet bara 27%. Vid ett "val" 19 januari 1947 fick PPR 27% av rösterna medan PSL 60-70%. Resultatet förfalskades och förblev en väl bevarad hemlighet genom hela livstiden av den Polska Folkrepubliken. Officiellt proklamerades att PPR fick 80% och PSL 10%.J.Lukowski H.Zawadzki A Concise History of Poland s.284-285 Före valet blev även flera PSL-medlemmar arresterade av olika anledningar och ett antal valbara kandidater och aktivister mördades i svårförklarade omständigheter.Jan T. Gross Fear s.25
Den första regeringen leddes av prokommunisten Józef Cyrankiewicz. Exil-premiärminister Stanisław Mikołajczyk återvände till Polen före valet och var PSL:s kandidat, men tvingades fly till väst efter valet.
Stalinistperioden 1947-1956 Åren 1947-1948, efter Titos och Jugoslaviens avhopp stärkte Stalin greppet över östblocket och visade öppet sin avsaknad av förtroende för den polska ledningen. Förespråkarna för mildare socialism, som förste partisekreteraren Władysław Gomułka fängslades och ersattes av stalinisten Bolesław Bierut. Den polsk-sovjetiske marskalken Konstantin Rokossovskij fick agera "guvernör", och 1952 var 75% av den polska armén besatt av sovjetiska generaler. Mellan 1945 och 1956 utdömdes 5 000 dödsdomar av politiska orsaker. Tiotusentals blev dömda till kortare eller längre fängelsestraff. Säkerhetspolisen samlade akter om en tredjedel av den vuxna befolkningen.
1950 var hela den privata sektorn utslagen och planekonomi enligt sovjetiska förebilder infördes. I sexårsplanen (1950-1956) byggdes bland annat Nowa Huta, ett stort stålverk och en tillhörande "socialistisk stad" uppfördes nära Kraków, personbilsfabrik i Warszawa (FSO Warszawa) och lastbilsfabrik i Lublin (FSC "Lublin"), och brunkolsgruva i Konin. Massiva insatser för att återuppbygga de bombade städer och infrastrukturen krävdes över hela landet. Krigsruiner i städerna förblev en vanlig syn ända in i början på 60-talet. Matproduktion var otillräcklig och ransonering infördes vid flera omgångar. Polen led också av bristen på utbildat folk och ledare, då intelligentian var målet för systematisk utrotning av tyskarna i den västra delen, av sovjeterna i den östra delen av Polen och slutligen genom politiska utrensningar av den nya regimen. Polen har förlorat 20 procent av sin population mot 7 procent för Tyskland och 1 procent för Storbritannien och USA vardera, och 11 procent i Sovjetunionen.Norman Davies Heart of Europe. The past in Poland's Present Oxford University Press 2001 , s.64 Bara i Warszawa dog fler människor än i USA i både det europeiska och stilla havskrigszoner. Den massiva hjälp som till exempel Tyskland fick för återuppbyggnad genom Marshallhjälpen förvägrades Polen liksom de andra länderna inom sovjetblocket. Polsk industri har också under kriget plundrats först av Tyskland och därefter av Sovjetunionen. Nästan all kol- och industriproduktion skeppades till Sovjetunionen.Norman Davies Heart of Europe. The past in Poland's Present Oxford University Press 2001 , s.81 Viss humanitär hjälp kom fram, huvudsakligen filtar, kläder och mat från UNRRA (United Nations Rescue and Relief Associations) och även då kom in i den kommunistiska nomenklaturans fickor.
1952 började Radio Free Europe sina CIA-finansierade propagandasändningar på polska, och bidrog till att motverka de statskontrollerade medias variant av propaganda. Genom att lägga ihop och dra ifrån kunde folket få en helhetsbild, även om lyssnandet på RFE var straffbart.
miniatyr|Polens statsvapen under kommunistiskt styre. Notera avsaknaden av kungakrona ovanpå den vita örnens huvud. 1952 infördes en ny konstitution där arbetarklassen utnämndes till den ledande klassen i samhället, och Folkrepubliken Polen (Polska Rzeczpospolita Ludowa) utropades. Från och med detta års val, fanns det bara en möjlig röstsedel dominerad av PZPR, Polska förenade Arbetarpartiet. I de obligatoriska valen till Sejmen fick partiets kandidater, inte överraskande, 99% av rösterna.
Trots att kommunistpartiet försökte dominera den politiska scenen skedde dock en del demonstrationer av civilkurage, som när till exempel den katolska tidningen Tygodnik Powszechny, som den enda tidningen i hela östblocket, vägrade publicera sorgeskrift över den avlidne Josef Stalin, blev tidningen nerlagd under tre år och redaktionen miste sitt arbete.Władysław Bartoszewski I hjärtat av Europa. Polen - minnen och tankar s.112
Den 14 maj 1955 bildades Warszawapakten som ett led att dels motverka NATO och dels för att knyta närmare östblocksländerna till Sovjetunionen.
Kulturen under Stalinperioden levde ett undanskymt liv, huvudsakligen på grund av politisk styrning och sovjetisering, där man till exempel krävde att författare skulle framhäva Sovjetunionen och gärna leverera berättelser om mönsterarbetare, partiledarnas krigsminnen eller om amerikanska spioner och sabotörer som ständigt hotar samhället.
Den 12 mars 1956, tre år efter Stalins död, dog "lägligt" även Bierut i Moskva, strax efter att Chrusjtjov den 25 februari levererade sitt "hemliga tal" som satte punkt på den hårdföra stalinismen. Händelserna gav upphov till tryck på regeringen att komma med reformer. Amnesti för tusentals politiska fångar proklamerades, men det räckte inte för att stoppa missnöjet. Vid ett uppror 28 juni i Poznań kom till drabbningar mellan arbetare och militärer med stridsvagnar, ditskickade av Rokossovskij. Gomułka som också släpptes ut från fängelset lyckades förhandla med Chrusjtjov och övertyga honom om att Polen med sin historia och traditioner krävde en speciell polsk lösning. En massiv styrkeuppvisning skedde också 25-26 augusti 1956 vid firandet av 300-årsdagen av försvaret av Częstochowa mot svenskarna (Karl X Gustavs invasion), då över en miljon katoliker besökte den Svarta Madonnas kyrka. Polen lyckades hitta en fredlig väg ur det låsta läget, just medan sovjetiska stridsvagnar började rulla mot Warszawa - till skillnad till Ungern där kulmen blev det blodiga Ungernupproret samma år.
Gomułkaperioden 1956-1970 miniatyr|vänster|Władysław Gomułka.