thumb|Dalarnas landskapsflagga. Dalarnas läns flagga är likadan. miniatyr|Dalarnas äldsta sigill (från 1435) Dalarna är ett landskap i norra Svealands inland i mellersta Sverige. Det gränsar i norr till Härjedalen och Hälsingland, i öster till Gästrikland, i söder till Västmanland och i väster till Värmland samt Norge.

Invånarna i Dalarna kallas traditionellt dalkarlar, masar och kullor. Dala hundare, Dalarne och Dalom är ålderdomliga namn på Dalarna.

Dalarnas största tätort är Borlänge och Falun är den största kommunen.

Historia

Dalarna nämns för första gången i Sverresagan, i vilken ett område i landskapet kallades för Järnbäraland och beskrevs som ett hedniskt land som lydde under sveakungen år 1177. Landskapet kom i de södra delarna tidigt att bli industrialiserat, och organiserades i ett bergslag. Landskapet förblev i övrigt ett nybyggarområde, särskilt i områdena utanför Siljan och Dalälven. Finnmarken förblev ett nybyggarområde in på 1800-talet.

På 1500-talet flydde Gustav Vasa till Dalarna undan Kristian II (Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna). År 1521 stod slaget vid Brunnbäcks färja mellan Kristian II:s och Gustav Vasas trupper, de senare anförda av Peder Svensson från Vibberboda och Olof Bonde från Norrbärke. De svenska styrkorna vann och danskarna jagades ut ur landskapet.

Emigrationen från landskapet var mycket stor under senare delen av 1800-talet. Från 1500-talet fram till början av 1900-talet vandrade en del till bland annat Stockholm för att arbeta där en säsong under året. Stora olikheter förekom enligt Nordisk familjebok från 1906 i språk och seder mellan de olika bygderna, liksom även i nationaldräkterna.

Geografi

Topografi Dalarnas mitt domineras av sjön Siljan samt av älvarna Västerdalälven och Österdalälven som flyter ihop i Djurås i Gagnefs kommun och bildar Dalälven. Landskapets norra delar domineras av fjäll och den vidsträckta Orsa finnmark. Högsta punkten är Storvätteshågna med sina 1204 meter över havet. Den lägsta punkten är där Dalälven rinner ut ur landskapet i sydöst på en höjd av 55 meter över havet.

Dalarnas största sjöar

Siljan, 293 km² Runn, 63,5 km² Amungen, 62,9 km² (delvis i Hälsingland) Orsasjön, 53 km² Väsman, 39 km² Venjanssjön, 35 km² Barken, 33,5 km² Ljugaren, 23 km² Tisjön, 22,9 km² Skattungen, 19,7 km² Öjen, 19,1 km² Kvien, 17,9 km² Rogsjön, 17,8 km² Storhamrasjön, 17,3 km² Lisjön, 13,6 km² Bäsingen, 12,5 km² Horrmunden, 12,5 km² Hinsen, 12,0 km² Oresjön, 11,9 km² Balungen, 11,7 km² Stor-Flaten, 11,4 km² Närsen (i Nås socken), 9,5 km² Fågelsjön, 8,0 km² Rämen, 7,8 km² Hovran, 6,8 km²

Geologi Dalarnas geologi består endast av prekambrisk berggrund, eller urberg, och vissa paleozoiska fossilbärande berglager såsom kambrium, ordovicium, silur och devon. Senare paleozoiska berglager har möjligen skalats bort av forntida hav samt istidens glaciärer som för några tusentals år sedan dragit fram och tillbaka över landet, och de kvarlevande berglagren och berggrunden täcks idag av jord.

Dalaporfyr Dalaporfyr är en granitisk vulkanisk gångbergart vilken är landskapssten i Dalarna. Den förekommer huvudsakligen kring Älvdalen (älvdalsporfyr) och även på andra ställen i Dalarna. Till följd av sin stora hårdhet, sina mångfaldigt omväxlande färger och egenskapen att anta en vacker polityr lämpar sig porfyrerna väl till arkitektoniska föremål och konstföremål, såsom pelare, vaser och urnor samt till bordskivor, smöraskar och andra bruksföremål. Vid Älvdalens porfyrverk i Älvdalen tillverkades många, och monumentala, porfyrarbeten. Verket startades 1802 av Erik Hagström men ödelades i mitten av 1800-talet genom en eldsvåda.

Garbergsgranit, tidigare marknadsförd som granitell, är en porfyr-granit, som fått sitt namn efter Garberg i sydöstraste delen av Älvdalens kommun, släktens. Brytning skedde framför allt under 1800-talet, med bearbetning vid Älvdalens porfyrverk och Älvdalens Nya Porfyrverk i Älvdalen. Garbergsgranit är en porfyrgranit, men termen porfyr tillämpas ofta även på dessa. Den är röd till färgen, har vita och svarta strökorn och är nära knuten till de vulkaniska dalaporfyrerna. Den har bildats ur samma magma som dalaporfyrerna, men av sådan magma som inte nådde upp till jordytan, utan svalnade långsammare längre ned i sprickor eller lavaflöden. De har vanligen kristalliserat sig på något större djup än gångbergarterna och därför svalnat långsammare.

Dalasandsten I nordvästra Dalarna finns den fossilfattiga mesoproterozoiska sandsten som är i folkmun kallad dalasandsten men som numera klassas som Älvdalskvartsit, vilken är en finkornig, röd, rödbrun eller rödlätt sandsten som är mest känd som byggnadssten, eftersom den är estetiskt tilltalande och de naturliga sedimentära strukturer som finns i bergarten ger liv till stenen. I Mångsbodarna finns det ett stenbrott där den bryts för detta ändamål. Dalasandsten används även som ballastmaterial i nordvästra Dalarna.

Dalasandsten bildades möjligen i ett forntida havsdelta. Sanden fördes dit av vågorna och bildade avlagringar på havets botten, avlagringar som nu framträder som en vacker sedimentstruktur i stenen. Ordentliga regnskurar föll över området och det var mycket varmt. Järn fördes ut i havet och oxiderades där, och gav stenen dess rödaktiga färg. Besöker man stenbrottet kan man se hur ränderna i stenen går i olika vinklar, vilket möjligen beror på hur havsbottnen lutade när stenen bildades. Sandstenen är kvartsrik och uppvisar ofta en vacker strömskiktning. Böljeslagsmärken, strömlinjer, torksprickor och till och med märken efter regndroppar kan ses i sandstenslagret som har en mäktighet på cirka 800 meter.

Orsasandsten I området omkring Siljan, inom Siljansringen, till exempel i trakten av Kallmora by i Orsa kommun, finner man den fossilfattiga siluriska sedimentära bergarten kallad orsasandsten. Området med orsastandsten sträcker sig från Orsasjöns norra strand mellan Bäcka och Ore älv, efter Oreälvens västra strand, kring Unåns och Ämåns nedre lopp, går under älven vid Kallmora och därefter i ett stråk mot Mässbacken-Fridshammar.Med Dalälven från källorna till havet, K. E. Forsslund. del I bok 4, s 44.

Orsasandsten har använts för slipning och brytning sedan vikingatid och sannolikt tidigare. Den kiselbundna kvartsen lämpar sig bra för slipstenar. Regelbunden brytning har skett åtminstone sedan 1500-talet. Enligt 1730 års gruvordning för Orsa socken skedde brytning av varje by som eget gruvlag med egen gruva sex veckor före fastan och sex veckor efter skörden. På 1760-talet skedde bearbetning i över 30 gruvor. Gruvlagen hade egna gruvstugor med stall och smedja. Hackning och annan bearbetning skedde därefter inomhus under vintertid på gårdarna.

1902 inleddes industriell brytning av byggnadssten av AB Orsa stenhuggeri intill socknens gamla slipstensbrott, och orsasandsten användes bland annat för Centralposthuset, Stockholm. Vid denna tid arbetade sommartid 400-500 personer med sandstensbrytning och tillverkades omkring 100 000 brynen per år. Idag sker industriell brytning av orsasandsten för byggnadssten i Malungsgruvan väster om Kallmora av firma Lenners Orsasten.Tidskriften Sten, oktober 2016 Visst hantverk med huggning av slipstenar bedrivs av Orsa Slipstensgrupp. Orsas kommunvapen visar tre slipstenar av orsasandsten.

Klimat Med tanke på läget i inlandet och geografin med höga kullar och berg är årsnederbörden förhållandevis hög. I genomsnitt faller omkring 1 100 mm i Sälenfjällen och omkring 600 mm vid sjön Siljan och i Idrefjällen.

Om somrarna är dagsmedeltemperaturen cirka 10–17 grader, lägst i fjällen. Lokalt kan maxtemperaturen överstiga 30 grader vid enstaka tillfällen. I norra delen är det vanligt med nattfrost under sommaren.

Vintrarna är kalla på grund av fjällkedjan och den långa distansen till havet, och dagsmedeltemperaturen ligger i allmänhet mellan −3 och −10 grader. Mildast i sydost och kallast i nordväst. Temperaturer på mellan −15 och −30 grader kan förekomma även i de södra delarna. Dalarna har den lägsta vintermedeltemperaturen i Svealand och rikligt med snö kan falla i hela landskapet vintertid. Generellt är snöperioden något längre och snödjupet större i fjällen än i sydost.

Indelning Traditionella indelningar och indelningar före 1650-talet Traditionellt och kulturhistoriskt indelas Dalarna i följande delarPopulär Historia - artikel om dalmålet :

Särna-Idre (de tidigare norska delarna av Dalarna) Övre Dalarna (kallas ibland Egentliga Dalarna) Österdalarna (längs Österdalälven) Ovansiljan Nedansiljan Västerdalarna (längs Västerdalälven) Dalabergslagen (ibland Nedre Dalarna) Kopparbergslagen Västerbergslagen Österbergslagen

Dalarna ingick judiciellt i Västmanlands och Dalarnas lagsaga åtminstone sedan början av 1300-talet. Den administrativa indelningen var i övrigt under äldre tider mycket obestämd. Ofta var Dalarna lagt under fogden på Västerås slott, ofta hade det även sin egen fogde. Bergslagerna hade även i detta hänseende en särställning med bergsfogdar, vilka dock var underordnade fogden över Dalarna. Gustav Vasa uppdelade Dalarna, Tuna län, på två fögderier 1533. Jämkningar i denna delning skedde senare. Särskilt gjordes under Gustav II Adolf och Kristinas förmyndare försök med inrättande av ett särskilt bergslän, som skulle omfatta Dalarnas och Västmanlands bergslager. Kyrkligt ingår Dalarna i Västerås stift sedan detta inrättades i början av 1100-talet.

Särnadalen Särna och Idre socknar tillhörde ursprungligen Østerdalen i Norge. 1645 erövrades de av 200 Älvdalskarlar, anförda av kaplanen i Älvdalen Daniel Buskovius. Vid fredsförhandlingarna i Brömsebro år 1645 glömdes området bort men förblev de facto därför svenskt och en del av Dalarna. Fram till mitten på 1600-talet hörde Norbergs och Skinnskattebergs bergslag till Dalarna. Dessa områden kom efter Axel Oxenstiernas länsreformer att istället räknas till Västmanland.

1634 års regeringsform hade emellertid bestämt, att "Dalarna och Kopparbergslagen" skulle utgöra ett särskilt län. Detta omfattade inledningsmässigt inte hela nuvarande länet som 1647 upprättades genom ett kungligt brev.

Landskapet når fram till trelandskapsmötet på Tjuvholmen i Dalälven, där även Gästrikland och Västmanland möts. Ön är uppdelad i fyra delar mellan kommunerna Avesta i Dalarnas län, Sandviken i Gävleborgs län, Heby i Uppsala län samt Sala i Västmanlands län. På grund av holmens unika läge har den därför kunnat betraktas som ett juridiskt ingenmansland.Fornminnesregistret: Ingen annanstans i Sverige möts fyra län på detta sätt.

Indelningar från 1650-talet Socknar och härader Socknarna var om inget annat skrivs etablerade 1650Nationella Arkivdatabasen Folkare härad

Avesta till 1907 By Folkärna GrytnäsSydöstra Dalarna

Garpenberg Hedemora Husby Säter Stora Skedvi Vika Sundborn Svärdsjö Enviken från omkring 1800 Stora Kopparberg Aspeboda Stora Tuna Torsång Gustafs från 1776 SilvbergSydvästra Dalarna

Söderbärke Malingsbo från 1708 Norrbärke Ludvika Grangärde

Västra Dalarna

Nås Järna Säfsnäs från 1798 Floda Äppelbo Lima Malung TranstrandMellersta Dalarna

Bjursås Gagnef Ål Leksand Siljansnäs från 1875 Rättvik Boda Ore

Norra Dalarna

Idre Mora Orsa Sollerön från 1775 Särna Venjan Våmhus Älvdalen

Dessutom fanns städerna Avesta stad från 1919 utan egen jurisdiktion, Borlänge stad från 1944 utan egen jurisdiktion, Falu stad från 1642 med Falu rådhusrätt till 1964, Hedemora stad från 1446 med Hedemora rådhusrätt till 1937, Ludvika stad från 1919 utan egen jurisdiktion och Säters stad från 1642 med Säters rådhusrätt till 1937.

Län