miniatyr|Introitus Gaudeamus omnes, nedtecknad under 1300-1400-talet i verket Graduale Aboense, hyllar Sankt Henrik. miniatyr|Introitus för mässa tillägnad Sankt Henrik, Finlands skyddshelgon. Klicka på bilden av manuskriptet för Gaudeamus omnes ovan och ladda ner den högupplösta versionen för att följa med i texten med början vid den kalligrafiska bokstaven "G." Antifonen repeteras efter versen "Annunciabunt...quẽ fecit dominus" och återigen efter "Gloria patri." Bara inledningen och slutet "Gloria patri" står i manuskriptet; "EVOVAE" representerar vokalerna i de slutliga sex stavelserna, "sæculorum, amen." Latinet uttalas på tyskt renässansvis till följd av Åbos kyrkliga kontakter med Tyskland.
Gregoriansk sång är en enstämmig, rytmiskt fri (på textrytmen baserad), ursprungligen oackompanjerad liturgisk sång, inom den romersk-katolska kyrkan, som även praktiserats på andra språk inom lutherska kyrkor som har traditionell liturgi.
Sången är uppkallad efter påven Gregorius den store (540-604) men fick sin traditionella form senare. Den gregorianska sången har ett slags officiell ställning inom den katolska kyrkans romerska rit (som omfattar större delen av den katolska kyrkan). De centrala delarna av den gregorianska repertoaren fick sin klassiska form i Frankerriket under karolingertiden, dvs. 700-talets andra hälft och 800-talets början; de är baserade på äldre sångtraditioner i både Rom och Frankerriket. Efterbildningar av gregoriansk sång förekommer även på olika moderna språk, bl.a. svenska. I original är den en sång med ett intimt samband mellan ord och ton, (latinsk) text och melodi..
Inom Svenska kyrkan finns en förening för den gregorianska sångens utbredande: Laurentius Petri Sällskapet.
Musiken Psalmtoner är benämningen på de recitationsformler som används vid recitation av Psaltarens psalmer och likartade texter. Med antifonal eller växelkörig sång menas utförandet av bl.a. Psaltarens psalmer i växling mellan två körer eller körgrupper. Responsorial sång utförs som växelsång mellan solist och kör eller församling.
Den gregorianska sången använder sig av diatoniska skalor, dvs. skalor av sju toner med på olika sätt omväxlande hela och halva tonsteg (modi, jfr kyrkotonart). I en del av repertoaren märks förankringen i sångtraditioner med pentatonisk skala, men få gregorianska melodier är renodlat pentatoniska.
Melodierna är av många olika slag, alltifrån enkla recitationsmodeller till syllabiska, mera melismatiska eller rikt ornamenterade melodier med långa melismer.
Historik Gregoriansk sång organiserades och upptecknades huvudsakligen i Frankerriket mellan 900-talet och 1200-talet men kompletterades och redigerades även senare. Texterna och många av melodierna är dock betydligt äldre. Tidigare har påven Gregorius den store angetts som den gregorianska sångens upphovsman, men senare tids forskning har visat att den uppstod ur en syntes av romersk och gallisk sång. Att uppkalla sången efter en påve var emellertid ett bra sätt att marknadsföra den nya stilen och ge den sakral tyngd i syfte att skapa ett liturgiskt protokoll som skulle kunna användas i hela den romerska kyrkan.
Under de följande århundradena var sångstilen central för kyrkomusiken och utgjorde en dominerande plattform för nya tolkningar och kompositioner. Nykomponerad musik med nya texter introducerades först inom ramen för den vanliga monofoniska liturgiska sången. Den senmedeltida stilen, organum, lade till en eller flera röster (och fungerade då som cantus firmus) och skapade på så sätt en ny komposition som födde polyfonin i västerländsk musik. De franska kompositörerna Leoninus och Perotinus, ledande inom den så kallade Notre Dame-skolan i slutet av 1100-talet, fortsatte att avsluta sina organum-verk med monofoniska sångpassager och tydliggjorde därmed kopplingen till den äldre traditionen (Företeelsen monofonisk sång sida vid sida med polyfonisk notation förekom ännu så sent som 1600-1700-tal där den franske barockkompositören François Couperin (1668–1733) skrev orgelmässor som skulle framföras med intervaller av monofonisk sång). Även om den gregorianska sången på många håll kom ur bruk efter barocken och på andra levde kvar endast i kraftigt omarbetad form, återupplevde den gregorianska sången en ny storhetstid under 1800-talet i den romersk-katolska kyrkan och i den anglokatolska grenen av Anglikanska kyrkogemenskapen.
Organisation De gregorianska melodierna delas sedan karolingertiden in i åtta modi eller tonsläkten (kyrkotonarter) som präglas av användning av olika skalor och varierande avstånd mellan melodiernas huvud- och sluttoner. Typiska drag för sångens recitationsmodeller är bland annat initium, mittkadens respektive slutkadens som rör sig kring den recitationson som är karakteristisk för skalan i förening med dessa slutton, finalis. De flesta melodier använder sig av övertagna melodiska formler, ibland sammanfogade med en teknik som kallas centonisation, ibland varianter på olika standardmelodier.
Även om de moderna sjutoniga dur- och mollskalorna är släkt med dessa kyrkotonarter, lyder de under andra harmoniska regler. Kyrkotonarterna baseras på sextoniga mönster kallade hexakord där de viktigaste tonerna kallas huvudton (dominant) och slutton (finalis). Beroende på var sluttonen hamnar i hexakordets sekvens kallas tonarten för autentisk eller plagal. (Ursprungligen sade man i stället för "autentisk" autentus, dvs. "huvud(form)". Kyrkotonarter med samma slutton delar alltså vissa karakteristika, och det är enkelt att växla mellan dessa tonarter. De åtta tonsläktena delas upp i fyra större grupperingar beroende på deras respektive finalton.
Notation I de äldsta manuskripten är melodierna upptecknade med så kallade neumer. Vissa neumtecken visar hur körledarens händer skall placeras och röras, det vill säga om tonföljden skulle upp eller ner eller om sångarna skulle ligga kvar på en viss ton. Neumerna skrevs ovanför texten. Den äldsta notationen var en notation utan stödlinjer, och den exakta melodin kunde därför inte utläsas från skriften. Repertoaren lärdes in utantill, och neumskriften var endast ett stöd för minnet. Den innehåller dock många upplysningar om textartikulation och rytmisk variation. I senare nedteckningar skrevs neumerna in i notsystem bestående av en eller flera linjer. Under senare medeltid uppstod mensuralnotskriften, från vilken moderna notsystem utvecklades under 1500-talet.Utvecklingen av notsystem på Dolmetsch, läst 4 juli 2006
Den gregorianska sången var den mest bärande musikaliska traditionen i hela Europa och utgjorde därmed grunden för all senare musikutveckling i västerlandet. Ett nytt steg i utvecklingen togs dock i och med framväxten av polyfonisk musik kring 1000-talet.
Framförande Gregoriansk sång sjungs traditionellt ofta av mans- och gosskörer eller av kvinnor respektive män i klosterordnar, men sång av blandade röster har också länge förekommit. Den romersk-katolska kyrkan betraktar officiellt den gregorianska sången som "den romerska ritens egen sång" men förordar den numera endast "under likvärdiga förutsättningar", dvs. endast om den ter sig lika lämplig i liturgin som annan sång.The Constitution on the Sacred Liturgy, Second Vatican Council Denna syn dominerar kyrkans högsta ledning, inklusive påven Benedictus XVI: Catholic World News 2 juni 2006 båda källorna lästa 5 juli 2006
Utveckling ur monofon sång Sång har varit en del av den kristna liturgin sedan kyrkans tidigaste dagar. Fram till mitten av 1990-talet var det ett vida accepterat faktum att psalmodin i den tidiga judiska gudsdyrkan signifikant påverkade och bidrog till Fornkyrkans ritual och sång. Den här synen förespråkas inte längre generellt bland forskare då analyser visar att de flesta tidiga kristna psalmer inte använde Psaltaren i texter och att psaltarpsalmer inte sjöngs i synagogorna i flera sekler efter Jerusalems förstöring år 70.David Hiley, Western Plainchant sid. 484–5. Emellertid införlivade tidigkristen rit delar av judisk tillbedjan som överlevde i senare sångtradition. Tidegärden har sina rötter i de judiska bönestunderna. "Amen" och "Halleluja" kommer från hebreiskan och den trefaldiga "sanctus" stammar från den likaledes trefaldiga "kadosh" i kadushah.Willi Apel, Gregorian Chant p. 34.
Nya testamentet nämner psalmsång under den sista nattvarden: När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.Matteusevangeliet 26:30, läst 8 januari 2011 Andra tidiga vittnen, såsom Clemens I, Tertullianus, Athanasios och Egeria bekräftar denna praxis,Apel, Gregorian Chant s. 74. även om detta skedde på ett poetiskt eller oklart sätt som inte visar hur musik lät under denna tid. Hiley, Western Plainchant sid. 484–7 och James McKinnon, Antiquity and the Middle Ages s. 72. Den grekiska hymnen "Oxyrhynchus psalm" från 200-talet överlevde med musikalisk notation, men kopplingen mellan denna psalm och den monofona traditionen är oklar. McKinnon, James W.: "Christian Church, music of the early", Grove Music Online ed. L. Macy (läst 11 juli 2006), (endast via abonnemang)
Musikaliska inslag som senare skulle användas i den romerska riten uppträdde under 200-talet. Den apostoliska traditionen, som tidigare tillskrivits teologen och kyrkofadern Hippolytus, vittnar om att Hallel-psalmer sjöngs med Halleluja som refräng i tidigkristna agapemåltider. Hiley, Western Plainchant s. 486. De sånger som sjungs under tidegärden har sina rötter i det tidiga 300-talet, där vandringsmunkar som följde Antonios Eremiten introducerade bruket av kontinuerlig psalmsång och sjöng hela cykeln om 150 psalmer varje vecka. Runt år 375 blev antifonal psalmodi populär i den kristna Östern, kanske introducerade Ambrosius år 386 detta bruk i den kristna Västern.
Forskare är oeniga om hur monofon sång utvecklades från 400-talet till 800-talet, eftersom det inte finns särskilt många källor från denna period. Runt år 410 beskrev Augustinus förekomsten av responsorial sång i gradualpsalmen under mässan. Omkring år 520 utarbetade Benedikt av Nursia den så kallade Benediktinregeln, i vilken gudstjänstordningen fastställs. År 678 lärde man ut romersk sång i York. James McKinnon, Antiquity and the Middle Ages s. 320. Under denna period framträdde utmärkande regionala skillnader i den monofona sången, särskilt på Brittiska öarna (Keltisk sång), Spanien (Mozarabisk sång), Gallien (Gallisk sång) och Italien (Antik romersk sång, Ambrosiansk sång och Beneventansk sång). Dessa olika traditioner kan ha uppstått ur en hypotetisk årlig repertoar av monofon sång från 400-talet efter det romerska rikets fall.
Den nya traditionens ursprung thumb| En duva som här representerar den helige Ande sitter på Gregorius I:s axel som en symbol för gudomlig upplysning Den gregorianska repertoaren systematiserades för användning i den romerska riten. Enligt James McKinnon sammanställdes den centrala liturgin i mässan under en kort period under 700-talet genom ett project som leddes av Chrodegang av Metz. Andra forskare, bland andra Andreas Pfisterer och Peter Jeffery, hävdar att de äldsta delarna i repertoaren är ännu äldre.