Alexandra Fjodorovna Romanova (ryska: Императрица Александра Фёдоровна Романова; translitteration: Imperatritsa Aleksandra Fyodorovna Romanova), född som Alix Viktoria Helene Luise Beatrix av Hessen-Darmstadt den 6 juni 1872 i Darmstadt, död den 17 juli 1918 i Jekaterinburg, var en rysk kejsarinna (tsaritsa) 1894–1917 och maka till Nikolaj II.

Alexandra (Alix) var prinsessa av Hessen, dotter till Ludvig IV av Hessen-Darmstadt och Alice av Storbritannien, och dotterdotter till drottning Viktoria I av Storbritannien. Inför sitt giftermål med Nikolaj II konverterade hon till den Rysk-ortodoxa kyrkan och döptes till Alexandra Fjodorovna. Hon är ihågkommen som Rysslands sista tsaritsa, och är även känd som en av de mest berömda bärarna av blödarsjuka inom de europeiska dynastierna.

Alexandra Fjodorovna beskrivs som introvert och tillbakadragen men emotionell och viljestark. På grund av sin introverta natur och blyghet ogillade hon sällskapsliv och representation, och föredrog att isolera sig från det offentliga livet med sin familj. Hennes relation till Nikolaj II var lycklig och hon hade ett inflytande som blev impopulärt och ansågs vara destruktivt. Hon var under sin samtid känd för sitt stöd för det absoluta enväldet och Rysslands autokratiska styre, och för sin impopulära relation till staretsen Rasputin, som hon trodde var en helig man som kunde bota hennes sons blödarsjuka. Hon tjänstgjorde som Rysslands ställföreträdande regent vid makens frånvaro under första världskriget.

Alexandra blev avrättad under ryska revolutionen, och liksom sin familj och den hovpersonal som dödades med dem saligförklarade som martyrer av den Rysk-ortodoxa kyrkan i exil. Dem tillhör också helgongruppen Rysk-ortodoxa kyrkans nya martyrers och bekännares synaxis.

Biografi Tidigt liv Alexandra föddes som Alix Viktoria Helena Luise Beatrice, men kallades av sin familj för "Alicky" och "Sunny". Hennes mor och flera av hennes syskon avled år 1878 i difteri, som hon själv lyckades överleva.

Sedan hennes mor avlidit när hon var sex år gammal, förklarade hennes mormor drottning Viktoria att hon skulle vara henne i mors ställe. Hon gjorde därför täta besök hos mormodern i Storbritannien under hela sin uppväxt och fram till sin giftermål, särskilt i Viktorias lanthus Osborne House på Isle of Wight.

Alexandra uppfostrades av en brittisk guvernant i Hessen, som var ett mycket litet hov, och där hon och hennes syskon levde ett relativt normalt vardagsliv i en flygel av furstepalatset. Efter sin konfirmation fick hon utföra en del officiella uppgifter. Hon ägnade sig då åt en del välgörenhetsarbete, något som då ansågs vara en obligatorisk del av en kvinnlig kunglighets representativa uppdrag. Hon ska dock inte ha engagerat sig mycket i sina officiella uppgifter. Hon uppfattades utåt som stel och reserverad, och beskrivs inte som särskilt populär i Hessen.

Alexandra var påtänkt av sin mormor, drottning Victoria, för ett arrangerat äktenskap med sin kusin, Storbritanniens blivande tronföljare Prins Albert Victor, hertig av Clarence och Avondale. Alix vägrade dock att ingå det påtänkta äktenskapet, något som imponerade på Victoria. Orsaken till hennes vägran var att hon vid denna tidpunkt var förälskad i Rysslands tronföljare Nikolaj.

Äktenskap

Alix och Nikolaj var släkt på långt håll och hade träffats första gången 1884. Alix hade sedan gjort ett besök i Ryssland 1889 för att hälsa på sin syster Elisabet, som var gift med en rysk storfurste, och de hade då båda blivit ömsesidigt förälskade i varandra.

Äktenskapet motsattes dock av båda parternas familjer. Även Alexandra själv fann det problematiskt. Trots att hon var förälskad i Nikolaj, skulle ett äktenskap med honom innebära att hon skulle tvingas övergå till den rysk-ortodoxa tron, något som var ett svårt beslut för henne att ta. Hennes familj ogillade också tanken på ett äktenskap. Hennes mormor drottning Viktoria uppges ha varit orolig för hennes säkerhet, då Tsarryssland hade fått ett rykte för att vara instabilt sedan attentatet mot tsaren 1881.

Tsar Alexander III och kejsarinnan Maria var emot ett äktenskap mellan Alix och Nikolaj på grund av sina antityska sympatier. De hade också sett fram emot andra specifika potentiella äktenskapspartner. Maria föredrog Hélène av Orléans, dotter till Ludvig Filip, greve av Paris som svärdotter, medan Alexander av politiska skäl föreslog Margareta av Preussen, en syster till kejsare Wilhelm II av Tyskland. Både Helene och Margareta tackade dock nej, officiellt för att ingen av dem var villiga att konvertera till den rysk-ortodoxa tron, något som var nödvändigt för en blivande rysk tsaritsa. Nikolaj själv vägrade att gifta sig med någon annan än Alexandra.

Alexander III gav tillstånd till äktenskapet först när hans hälsa började försämras och han blev orolig för tronföljden. Nikolaj friade då till Alexandra. Hon tackade då nej av religiösa skäl, eftersom hon inte ville konvertera till den ortodoxa religionen. När hennes syster Elisabet, som själv var gift med en rysk storfurste, slutligen konverterade till den rysk-ortodoxa tron, vilket hon inte hade behövt göra tidigare eftersom hennes make stod så långt från tronföljden, gick Alexandra slutligen med på att själv konvertera, och därmed var Alexandras eget motstånd brutet. Elisabet uppmanade då Nikolaj att fria en gång till, och när han gjorde det en andra gång, fick han ja.

Alix konverterade till den rysk-ortodoxa tron och fick namnet Alexandra Fjodorovna, och paret trolovades officiellt i Coburg i Tyskland i april 1894. Den 1 november avled Alexander III, och Alexandra kom till Ryssland i samband med begravningen av tsaren. Sorgetåget var den första officiella händelse hon deltog i, något som tolkades som ett dåligt omen, och det sades att: "Hon kom till oss bakom en kista."

Kejsarinna Alexandra och tsar Nikolaj II vigdes den 26 november 1894 i kyrkan i Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Bröllopet skedde ovanligt hastigt efter begravningen. Vid hovet hade rådgivarna föreslagit att det skulle skjutas upp till året därpå, men Nikolaj hade insisterat på ett snabbt bröllop. Det hastiga bröllopet innebar att man inte hade förberett vare sig någon smekmånadsresa, eller hunnit inreda en bostad åt paret. De hade därför ingen smekmånad, och bodde initialt hos makens familj i Anitjkovpalatset, tills de flyttade till Vinterpalatset efter nyåret; deras permanenta hem kom dock att bli Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo utanför Sankt Petersburg.King, Greg, Den sista kejsarinnan , Citadel Press Book, 1994. . s.116

Paret kröntes 14 maj 1896 i Kreml i Moskva. Vid kröningsfestligheterna hölls en offentlig taffel för allmänheten på det militära övningsfältet Khodynka, men alltför många personer släpptes dit, och panik utbröt då ett rykte spreds att det inte skulle finnas nog med mat åt alla. Polisen var alltför få för att kunna lugna folkmassan, och tusentals människor dog och skadades i trängseln. Tsarparet övertalades att trots detta delta i en bal hos den franske ambassadören för att inte stöta relationerna till Frankrike, något som togs illa upp av allmänheten, som uppfattade paret som hjärtlösa som drack och dansade medan deras folk trampades ihjäl, och såg olyckan som ett dåligt omen som varslade illa om den nya regimen. När Alexandra sedan såg till att den säkerhetsansvariga, storfurst Sergej, befriades från ansvar för att han var hennes svåger, väckte detta ogillade och allmänheten kom att kalla henne Nemka (den tyska slynan).King, Greg, Den sista kejsarinnan , Citadel Press Book, 1994. . s.110

Efter kröningen reste tsarparet på en rundresa i Europa, under vilken de gjorde officiella besök i Wien, hos kejsaren i Tyskland, familjebesök i Danmark och hos drottning Victoria på Balmoral i Skottland, och slutligen ett officiellt statsbesök i Frankrike, där Alexandra fick övernatta i Marie Antoinette säng i Versailles.

Offentlig roll Den roll som Rysslands kejsarinna eller tsaritsa förväntades spela var diffus, utöver den självklara rollen att föda en arvinge till tronen, och hade utformats under seklets gång utifrån vad varje kejsarinna hade använt den till. Hon förväntades delta i representation genom att närvara vid offentliga sammanhang, vid tsarens sida eller ensam som hans representant; hon förväntades delta i välgörenhet, en uppgift som sammanfattades i ett särskilt kontor, Departementet för Kejsarinnan Marias Institutioner; men i övrigt förväntades hon endast spela den ledande rollen i Sankt Petersburgs societet, och ge fester för aristokratin som dess främsta värdinna.King, Greg, Den sista kejsarinnan , Citadel Press Book, 1994. . s.85-94

Alexandra talade inte ryska, som var allmänhetens språk. Den ryska överklassens språk var franska, som Alexandra talade dåligt och därför var generad över att tala, något som redan från början gjorde henne socialt isolerad. Hon kände ingen ur sin personal, som hade utsetts av hennes svärmor. Hon var till sin natur en blyg introvert som ogillade sällskapsliv, något som gjorde det svårt för henne att lära känna nya vänner. Hon hade svårt att dölja hur obekväm hon blev av festligheter och offentliga sammanhang, något som noterades och av omgivningen tolkades som högfärd.

Alexandra kom inte särskilt väl överens med makens släkt. Hon ska ha haft ett särskilt spänt förhållande till sin svärmor, änkekejsarinnan Maria. I Ryssland hade änkekejsarinnan enligt hovetiketten företräde framför kejsarinnan sedan Alexander I:s regeringstid. Det innebar att när tsaren visade sig offentligt eller i sällskapslivet tillsammans med både sin mor och sin hustru, så var det hans mor som stod vid hans sida och hans hustru som följde efter dem; hans mor som presenterades efter honom och före hans hustru, och i alla sammanhang kom efter honom men före hans hustru i rang. Vid en bal inträdde tillsammans tsaren med sin mor vid armen, medan hans hustru följde efter bakom dem.

Under tidigare tsarer hade detta inte inneburit några problem: Alexandra Feodorovna hade inte haft någon svärmor och varit för sjuk för att själv använda sig av sitt företräde; och Nikolajs II:s farmor hade avlidit innan hennes son bestigit tronen. När Nikolajs II besteg tronen blev denna regel för första gången ett problem.

Maria gjorde ett försök att förstå Alexandra, men de var alltför olika. Maria uppfattade Alexandras reserverade och introverta natur som destruktivt för Nikolajs popularitet. Den extroverta Maria, som själv älskade det offentliga livet och var populär i societeten, utnyttjade sitt företräde som kejsarmoder mer än någon av sina företrädare. Så snart sorgeåret var över deltog hon återigen entusiastiskt i det offentliga livet och ville gärna närvara vid alla offentliga sammanhang, något som gjorde att företrädet ofta kom till användning. Detta förödmjukade Alexandra, som officiellt inte vågade kritisera Maria utan kallade henne "Kära Mamma", men som undvek att tala till henne annat än när det blev nödvändigt. Hennes svärmor vägrade lämna över kronjuvelerna fram till att Alexandra sade att hon i så fall skulle uppträda offentligt utan juveler, vilket skulle ha blivit skandal. I de offentliga förbönerna för tsaren begärde Maria också att nämnas direkt efter tsaren och före tsaritsan; Alexandra lyckades förhindra det då det låg inom kyrkans kontroll och inte hovetiketten, men det skapade bara sämre stämning mellan henne och svärmodern.

Under sina första år försökte Alexandra utan framgång att spela den offentliga roll som förväntades av henne. I den brittiska och tyska societet där hon var uppvuxen, präglades societeten åtminstone utåt av en strikt moral och kvinnor försökte hålla sig sysselsatta med välgörande ändamål.