Igelkott (Erinaceus europaeus) är ett marklevande djur med en västpalearktisk utbredning som tillhör familjen igelkottdjur (Erinaceidae). Som skydd mot predation är den på ovansidan klädd med taggar och den lever av insekter, maskar och mångfotingar.
Arten drabbades under en period hårt av miljögifter och trafik. Igelkotten kom i Sverige till på rödlistan 2020 och sattes längst ner på listan "Nära hotad".
Etymologi Namnet finns belagt sedan första halvan av 1400-talet som , senare även formerna ighulkutter, ighilkotter (jämför ). Andra tidiga namn är (”igelborste”) och enkelformen av förledet ighul, den senare motsvarande äldre , jævel, , , , igil, igl, il, sannolikt till en germansk grundform eȝila- (eȝula-, eȝala-) till roten egh- (”sticka”) som återfinnes i (echínos, ”igelkott, sjöborre, kastanjskal”). Möjliga besläktade ord är igel och iggling, längre tillbaka möjligen även egg och aga med mera.
Efterledet, kott eller kotte är samma ord som frökapseln kotte och betecknade ursprungligen ett rundat föremål.
Bygdemål Namn Trakt Anteckning Referens Igelkôttaso Närke Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 290 Gleerups, Lund 1832…1837, faksimilutgåva Malmö 1962 Piggaso Värmland Piggsvin Många landskap Förväxla ej medjordpiggsvin eller trädpiggsvin Pingso Skåne Pinnagys Gotland Pinnegys Pinngalt Pinngylta Pinnso Götaland Avser enbart honor, jämför so och sugga Pinnaso Pinneso Pennaso Penneso Pinnsugga Halland, Skåne, Östergötland Pinnsvein Götaland Pinnsvin Gotland
Utseende och anatomi miniatyr|vänster||En fullvuxen igelkott. vänster|miniatyr|Närbild på taggarna. miniatyr|Närbild på igelkottens undersida. Igelkottar har korta extremiteter och de bakre är lite längre än de främre. Varje fot har fem kloförsedda tår. Den andra, tredje och fjärde tån är nästan lika långa och den femte liksom den första är kortare med mindre klor. De är hälgångare, som sätter hela fotens undersida på marken.
Som fullvuxen är igelkotten 20–30 centimeter lång, varav svansen utgör cirka två centimeter. Vikten varierar beroende på individ, ålder och årstid. Efter det första levnadsåret väger igelkottar vanligen mellan 450 och 680 gram. På sensommaren har de vuxna individerna byggt upp ett fettskikt för att överleva vinterhalvåret. Som mest kan en vuxen igelkott väga upp till 1 500 gram i Storbritannien; på kontinenten kan de bli betydligt större. Efter vinterdvalan då alla reserver förbrukats, kan den väga så litet som 350 gram.Morris, 2006, s.28-29
Den har en lång och rörlig nos. Igelkotten har 36 tänder och tandformeln är 3/2 – 1/1 – 2/3 – 3/3. I varje hälft av övre käken finns alltså tre framtänder, en hörntand, två premolarer och tre molarer. En hälft av underkäken har däremot två framtänder, en hörntand, tre premolarer och tre molarer. Framtänderna i övre käken har längre avstånd från varandra så att de undre framtänderna passar i luckan. Som hos flera andra insektsätare är alla tänder kraftigt utvecklade.
Ögonen är runda och små. Med en längd av cirka en centimeter är även öronen små och nästan gömda i pälsen. Deras syn är mindre utvecklad och spelar antagligen ingen större roll vid födosök. Åtminstone ett exempel på en nästan helt blind igelkott som ändå inte uppvisade försämrad fitness har konstaterats.Morris, 2006, s.41 Det finns till och med belägg för att blinda igelkottar framgångsrikt har fött ungar.Lohmann, 2001, s.16 När igelkotten söker föda använder den huvudsakligen luktsinnet, även hörseln är väl utvecklad. Den är ett av de djur som nyttjar det jacobsonska organet. Med hjälp av organet uppfattas troligtvis signaler från det motsatta könets doftkörtlar.
Hanarnas penisöppning befinner sig cirka fem centimeter från analöppningen medan honornas könsöppning bara ligger två centimeter från analöppningen.Morris, 2006, s.83 Hanarnas testiklar är inte synliga utvändigt.
Taggar Hela djurets överkropp och huvudets ovansida är täckta med taggar. Deras antal beror på djurets storlek. Unga igelkottar som just har lämnat boet har ungefär 3 000 taggar. En fullvuxen igelkott med en vikt på omkring 600 gram har cirka 5 000 taggar och särskilt stora exemplar har upp till 7 500 taggar. Taggarna är modifierade hår med en längd på 20–30 millimeter och en diameter på en–två millimeter. Varje tagg har en varaktighet på från tolv till arton månader innan den faller av för att skapa plats åt en ny tagg.Morris, 2006, s.29 & s.33 Taggarna är vid roten vitaktiga och skiftar sedan uppåt färg till brunt. Precis innan den vita spetsen är färgen som mörkast. Särskilt hos unga individer, men ibland även hos äldre exemplar, är taggen vid denna färgövergång nästan svart.
Genetiska variationer miniatyr|En leucistisk igelkott. Det förekommer leucistiska igelkottar vilket främst resulterar i att deras taggar är vitaktiga. Det förekommer även partiell leucism vilket resulterar i ljusa partier i ett begränsat område. Vissa av dessa djur har fortfarande ljusbrun päls på buken medan andra har krämfärgad päls. Dock har de alla svarta ögon och inte röda. På ön Alderney finns ett för populationen mycket stort antal leucistiska igelkottar; vissa uppger att det skulle utgöra så mycket som 25 procent av öns igelkottspopulation.Morris, 2006, s.30 Igelkotten introducerades till ön först någon gång efter 1810 och man tror att någon av de första igelkottarna som introducerades till ön bar på det recessiva anlaget för leucism. På grund av öns avsaknad av däggrovdjur så har dessa ljusa igelkottar klarat sig bättre på ön än på fastlandet.Wildlife online (2007) European Hedgehog (Erinaceus europaeus), läst 2007-11-24
Det finns även albinism bland igelkottar. Dessa har helt vita taggar, vit päls, rosa hud och röda ögon. Vuxna albinistiska igelkottar är mycket ovanliga. Dock har de en något större sannolikhet att klara sig än många andra albinistiska djur. På grund av att igelkottar är aktiva nattetid är den förhöjda ljuskänsligheten som karaktäriserar djur med albinism inte en lika stor nackdel. De är inte heller lika hotade av fiender som albinistiska individer hos andra djurarter. Sammantaget resulterar detta i att det förekommer en högre kvot av fullvuxna albinistiska individer av igelkott än hos andra många andra djurarter.Lohmann, 2001, s.13
Till skillnad från många däggdjur så har det aldrig dokumenterats en enda melanistisk igelkott. En annan avhandling skriver däremot att melanistiska igelkottar förekommer men de är mycket sällsynta. Albinism hos igelkottar är ganska vanlig förekommande.
Det förekommer mycket sällan att det föds igelkottar som varken producerar taggar eller päls. När så ändå sker beror det på en genetisk avvikelse som förmodligen påverkar keratinproduktionen och resultatet blir en naken igelkott. Av förståeliga skäl förekommer denna genetiska variation över huvud taget inte bland vuxna igelkottar ute i naturen. Däremot förekommer det ”nakna” eller ”halvnakna” igelkottar vilka tappar päls och taggar på grund av olika sjukdomar eller parasiter.
Den diploida kromosomuppsättningen bildas av 48 kromosomer (2n=48).
Läten miniatyr|Juvenil igelkott. När igelkottar undersöker sin omgivning utstöter de vanligtvis svaga läten som liknar flåsanden och nysningar. Lätena åtföljs oftast av ett rasslande när de går genom tät undervegetation. Ibland hörs också smackande och knakande ljud som visar att igelkotten har hittat något ätbart.
Ett tydligare gnällande läte hörs när de vanligtvis ensamlevande igelkottarna träffar på varandra i närheten av ett matställe. Gnällandet höjer sig till ett skarpare flåsande eller fräsande när igelkotten känner sig hotad. Några beskrivningar nämner även ett udda skrik som läte. Troligtvis skriker igelkottar bara under akut hotfulla situationer. Annars är igelkottens läte under parningen högljutt. Dessa läten liknar snarkningar eller ljudet från en såg.
Juvenila igelkottar som ännu inte lämnat sin moder har ett skriande läte som de utstöter när de är rädda eller kallar på modern.
Med hjälp av örat kan igelkottens hjärna uppfatta ljud som har en frekvens mellan 4 och 84 kHz (högsta värdet för maskinen som användes vid undersökningen). Djurets hörsel är känsligast vid ultraljud med 40 kHz. Typiska för djuret är små och tät ihopsittande hörselben. Leden mellan trummhinnan och hammaren är otydlig utformad. Stigbygelns lilla form gör att den kan röra sig mycket snabb. Med dessa forutsättningar är igelkotten bra anpassad för höga frekvenser.
Systematik Igelkotten tillhör släktet Erinaceus som även omfattar de tre andra arterna, östlig igelkott (E. concolor), E. amurensis och E. roumanicus. Släktet Erinaceus ingår i underfamiljen igelkottar (Erinaceinae) som i sin tur är en av två grupper i familjen igelkottdjur (Erinaceidae).
Arterna inom familjen igelkottdjur tillhör antagligen några av de äldsta däggdjuren. Det är känt att igelkottar existerade redan för 65 miljoner år sedan (under paleocen). De äldsta individerna av underfamiljen Erinaceinae uppkom under oligocen och släktet Erinaceus bildades under miocen, för cirka 23 miljoner år sedan.
Östlig igelkott som i vissa regioner förekommer tillsammans med ”vanlig igelkott” betraktades tidigare som en underart. Ibland betecknas de bägge arterna tillsammans som ”europeisk igelkott”, men detta är ingen vedertagen vetenskaplig term. Idag anses det med stort sannolikhet att istiden (pleistocen) skilde två populationer från varandra. Den ena populationen förblev i Spanien, Frankrike och Italien medan den andra överlevde i Sydösteuropa. Denna geografiska separation som varade i cirka 700 000 år resulterade i uppkomsten av två arter.
Som fyndplats för typexemplaret bestämdes 1911 av Oldfield Thomas orten Wamlingbo på södra Gotland.
Utbredning miniatyr|Utbredningsområde i Europa enligt IUCN Igelkotten lever i större delar av Västeuropa, Centraleuropa, på Brittiska öarna, på Iberiska halvön, i Italien, på flera öar i Medelhavet, på Balkan, i södra Finland, i delar av Europeiska Ryssland och i större delen av Skandinavien. Utifrån observationer antas utbredningen i Skandinavien ha ökat under 1900-talet.
I ett cirka 200 km brett område som sträcker sig från västra Polen över östra Österrike till Adriatiska havet överlappar utbredningsområdet med utbredningsområdet för arten östlig igelkott.Neumeier, 2006, s. 16 Igelkottar introducerades under senare hälften av 1800-talet på Nya Zeeland, där de har ökat betydligt i antal. Den har också nyligen introducerats på Azorerna där den har observerats sedan 1990-talet.
Förekomst i Sverige och Finland I Sverige förekommer den allmänt i landets södra och mellersta delar samt mer eller mindre allmänt längs norrlandskusten upp till Haparanda. Isolerade bestånd hittar man kring små samhällen i Norrlands inland. Dessa har förmodligen uppkommit genom inplantering. Igelkottarna på Gotland infördes från svenska fastlandet av stenåldersmänniskor.
I Finland, där igelkotten betraktas som en väletablerad art, är den främst observerad i den södra halvan av landet, men med enstaka fynd norrut upp till Kemi träsk.
Ekologi Habitat miniatyr|Ung igelkott i ett villaområde. Igelkottar föredrar ett omväxlande landskap med häckar, buskar, växter som bara höjer sig lite över marken, ängar, mindre trädansamlingar eller döda trädstammar och ibland även ytor med grus. De förekommer även vid kanten av lövskogar. De undviker däremot barrskogar, områden som helt saknar träd eller buskar och blöta habitat som träskmarker. De vilar i buskar, i håligheter i träd och i bergssprickor. Ibland använder de bon som har lämnats av andra däggdjur. Idag påträffas igelkottar huvudsakligen på ängar med några fruktträd, i naturnära trädgårdar, i parker och på kyrkogårdar samt vid utkanten av städer och byar. Som kulturföljare kan de ibland kompensera förlusten av levnadsområdet i andra regioner.
Föda Viktiga beståndsdelar miniatyr|stående|Tvestjärtar är betydande bytesdjur för igelkottar.