miniatyr|300px|Friheten på barrikaderna (1833) av Eugène Delacroix (1798–1863). Naturrätten har bland annat spelat roll för flera länders konstitutioner, däribland Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, antagen i Frankrike 1789.
Naturrätt (latin: ius naturale, lex naturalis) är ett grundläggande begrepp inom politiska ideologier och filosofi. Med naturrätt åsyftas uppfattningen att det existerar absoluta rättsprinciper nedlagda i människans natur, antingen av gudomligt ursprung eller med icke-religiösa förklaringar.
Naturrätten är rättigheter och skyldigheter som anses naturliga, universellt giltiga för alla tider och folk, och som bör stå över de tillfälliga lagar som stiftas av stater. Naturrätten är "vad en människa är berättigad till just på grund av sin mänskliga natur", enligt filosofen Bertrand Russells definition.Bertrand Russell, Västerlandets visdom, Stockholm: Forum, s. 113. Naturrätten utgör vidare idéhistorisk grund för mänskliga rättigheter, demokrati, avskaffande av tortyr och dödsstraff, och flera länders konstitutioner, och är ett viktigt begrepp bland annat i diskussioner om legitimering av makt, statsbildning, ägande och krigets lagar (folkrätten).
Naturrätten uppstod som begrepp under antiken med filosofer som Aristoteles. Den vidareutvecklades sedan under medeltiden och upplysningstiden av filosofer såsom Tomas av Aquino, Hugo Grotius, Thomas Hobbes och John Locke. Under 1600- och 1700-talen försökte flera upplysningsfilosofer beskriva ett samhälle utan civilisation där människor levde enligt naturens lagar.
Hur naturrätten definieras och förhållandet till den avgörs av vilken syn man har på människor och naturen, vilket innebär att definitionen av den har utvecklats genom århundradena utifrån ideologiska kontexter. Gemensamt för de olika definitionerna är krav på att rättighetssystemet skall vara konsekvent och sammanhängande, grundas på moral, att moralen är naturlig, samt att handlingar som bevarar möjligheten till fortsatt samlevnad anses som rätta handlingar. Två filosofiska strömningar som står i kontrast till naturrätten är värdenihilism och rättspositivism, vilka förnekar existensen av objektivt sann rätt.
Aristoteles "Den medborgerliga rättvisan är dels naturlig, dels konventionell"Aristoteles, Den nikomachiska etiken, V:7
Aristoteles myntade termen ”naturrätt” i bok V i Den nikomachiska etiken, fastän själva begreppet är äldre än så – till exempel finns föregripande tankar hos sofisterna och Platon.Se till exempel Edgar Bodenheimer, Jurisprudence: The Philosophy and Method of the Law, referat vid Berkeley: Den romerska rätten, som i hög grad legat till grund för det västerländska rättssystemen, var en av de traditioner som förde arvet vidare.
Aristoteles brukar allmänt räknas som naturrättens fader, eftersom han var den förste att skilja mellan den positiva rätten och naturrätten, en distinktion han uppställde i sin kritik av statsskick där lagar efterföljdes men där ingen rätt fanns, en stat där inte människan levde efter sin dygdiga natur.Strömberg, Tore, Rättsfilosofins historia i huvuddrag, 2 uppl., Lund 1985, s. 10 Till skillnad från den juridiska rätten, är naturrätten universell, menar Aristoteles. En del av vad människan befinner rättvist, är så i kraft av naturen, menar Aristoteles vidare, och likaså är människans förpliktelser under lagen grundad på naturen.Aristoteles, Den nikomachiska etiken, V:6
I Politiken (III:16) återger dock Aristoteles kritik på naturrättslig grund mot suveränitet i form av absolut monarki eller godtycklig styrning: om alla människor av naturen vore jämlika i en viss stat vore det onaturligt att en individ styr över de andra. De bör ha samma naturliga rättigheter. Aristoteles menar dock inte själv att samtliga människor är jämlika: staten, anser han, har vuxit fram ur små samhällen, som vuxit fram ur familjen, som i sin tur bygger på människans natur och det faktum att hon är en samhällsvarelse (en zoon politikon). Aristoteles menar därför att uppdelningen herre-slav och man-kvinna är naturlig och i enlighet med människans natur (Politiken 1252:a24, 1253a7, 1253a18).
Finns det däremot två jämlika medborgare, bör de ha en jämlik fördelning av tillgångarna och samma ställning i staten. Bland medborgare regeras individer i samma utsträckning som de regerar; denna ordning kan bara hävas rätteligen om dessa jämlikar bryter mot lagen eller gör uppror mot härskaren. Aristoteles menar följaktligen att det kan finnas en naturlig fördel och en naturlig rättvisa såväl i konstitutionalism som i monarki och aristokrati beroende på vilka naturliga förutsättningar som föreligger; dock är aldrig tyranni naturligen rätt (Politiken III:17). Det är värt att notera att Aristoteles definition av medborgare är mycket snäv (Politiken 1328b33).
Aristoteles egen relation till naturrätten är dock omtvistad och hans verk är inte entydiga. Han öppnar för att den bästa staten kanske inte är styrd av den bästa lagen, utan av den bästa mannen (Politiken 1287b15). Sinclair menar att Aristoteles syn på lagen är en kompromiss mellan personligt godtycke och slaviskt följande av skrivna regler.Tomas Alan Sinclair och Trevor J. Saunders, Aristotle:The Politics, London, Penguins Books, 1992 reviderad upplaga, s 225
Teologisk naturrätt "Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret." 2 Mosebok 20:1 200px|right|thumb|”Syndafallet” (cirka 1480) av Hugo van der Goes Teologisk naturrätt skiljer vanligen mellan begreppen "Guds ordning" och "människans natur". I många religioner anses en lagstiftning grundad på Guds vilja, till exempel sharia och Moses lag, vara nödvändig för att upprätthålla Gudsordningen, eftersom människan i allmänhet anses vara ond, syndig eller riskerar att bli syndens redskap i kampen mellan det onda och det goda, där Gud hjälper de fromma och straffar de orättrådiga.
Maktställning legitimeras av att den är av Guds nåde, eller att den är Guds vilja, och kan inte ifrågasättas. I mer sekulariserade länder finns även den "positiva rätten" som är skapad av människan och avser nödvändiga lagar som de religiösa skrifterna inte direkt stadgar (se för övrigt Talmud). Naturrätten är i de flesta teokratier oberoende av härkomst, och människans rätt handlar om hennes fortlevnad som individ och art, men i vissa fall är släktskap med religiösa frontalfigurer högt värderat (se till exempel kalif, emir).
Thomas av Aquino Den romersk-katolska naturrätten bygger på föreställningen att alla människor har del av Guds förnuft, logos. Naturrätten kan därför begripas och resoneras fram. Dess främste tänkare är Thomas av Aquino. Hans skrifter, i synnerhet Summa theologica, har varit betydelsefulla för den romersk-katolska kanoniska rätten, som de reformerta kyrkorna avvisade men som fortfarande är rättssystemet i den romersk-katolska världen.
Naturrätten för Thomas är förnuftiga varelsers delaktighet i den eviga lagen, det vill säga Guds lag. Med förnuftet avgör människan vad som är gott och vad som är ont, vilket är naturrättens funktion. Människans lagar är emellertid inte detsamma som naturrätten och dess lagar, enligt Thomas, eftersom människans förnuft inte är så fullkomligt som Guds.Thomas av Aquino, Summa theologica, 1:2, q.91:2, 3 Naturrätten promulgeras genom att ”Gud instiftat den i människans medvetande så att människan skall känna den naturligen.”Thomas av Aquino, Summa theologica, 1:2, q.90:4 Att begripa vad som är rätt, har för thomismen därför samband med delaktigheten med Gud, och tillkommer i högre grad religiösa människor.
Trots att Thomas av Aquino var utpräglad aristoteliker, skiljer sig hans naturrättsuppfattning med sin föregångares. För Aristoteles är naturrätten fysisk, likställd med den världsliga lagen och påminner om den moderna fysikens teori om naturlagarna; för Thomas får naturrätten en utvidgad betydelse, fungerar som instansen mellan Gud och människan, och blir ett mått över vad som giltiggör den världsliga lagen.Se till exempel Charles Grove Haines, The Revival of Natural law Concepts, del 1, kap. 1 (1930)
Grotius och förnuftets naturrätt miniatyr|Vesuvius utbrott (1829) av Johan Christian Claussen Dahl. "Jus naturale est dictatum rectæ rationis"Hugo Grotius, De Jure Belli ac Pacis, 1 kap, X
Hugo Grotius (1583–1645) brukar kallas folkrättens fader. I arbetet De Jure Belli ac Pacis utgår han från naturrätten och skiljer så mellan Guds ordning och denna; för Grotius är inte Gud allsmäktig eftersom inte ens han kan förhindra oberättigad, världslig auktoritet och obefogat våld. Till skillnad från den teologiska definitionen av naturrätt, skiljer Grotius naturrätten från både Guds positiva och människans lagar, trots att han anser att Gud är naturens skapare. Naturrätten är den moraliska nödvändigheten som följer av människans moraliska och förnuftiga natur.
Grotius tror på en absolut sanning, och att ett förnuft med hjälp av bland annat logik kan göra rationella val som är de enda rätta. Detta förnuft kan avgöra huruvida maktutövande, krig, ägande eller andra handlingar är legitima, och detta förstår Grotius som en hierarkisk natur i vilken det inte råder någon motsättning mellan individens bästa och kollektivets; den rättrådige herren har naturens rätt att styra över sin slav för det är det bästa för båda. Denna naturrätt är även överställd människans lagstiftning, men är det som avgör rättfärdigheten vid dess tillämpning.
Naturrätten är bestämd av att löften hålls, och denna löfteshållning mellan människor är vad stater består av. Människor är samhällsvarelser och goda, och naturrätten bygger på samma principer som den mänskliga naturen. Grotius naturrätt gäller både makthavares skyldigheter mot sitt folk och staters skyldighet mot varandra.
Hobbes och den gemensamma själviskheten thumb|right|200px|Studie av ett embryo (ca 1510) av Leonardo da Vinci "Life it selfe is but Motion, and can never be without Desire"Thomas Hobbes, The Leviathan, kap VI
Thomas Hobbes (1588–1679) framlägger i Leviathan (1651) att människan i sitt naturtillstånd, såsom ociviliserad vilde, är individualist och styrs av sin egoism, äregirighet och överlevnadsinstinkt. Ett samhälle utan en suverän skulle vara instabilt och farligt, för all själviskhet skulle stå i motsättning till andras, menar Hobbes. Då faran skulle drabba samtliga, måste människorna utse en ledare, samt tvingas leva i grupp för att överleva. Detta är ett slags samhällskontrakt, och när det väl har slutits, har inte medborgarna rätt att göra uppror.
Människans jämlikhet består enligt Hobbes i att även den svagaste kan mörda och stjäla. Människan är dock inte grym av naturen; medvetenheten om andras naturrätt skapar ett behov av självförsvar, och är inte bestämd av en fri vilja som höjer oss från djuren. I ett naturtillstånd kan moralen alltså inte upprätthållas. Moralen tillkommer civilisationen, grundad på och förbättrad av naturvetenskapen och självkännedomen. Suveränen, som har all makt, har även myndighet över religionen och civilisationens danande.
Hobbes formulerar 19 naturlagar, grundade på bibelordet: Såsom ni vill att människor skall göra mot er, så skall ni göra mot dem (Luk.6:31). Detta är enligt Hobbes ingen moral, utan i likhet med Grotius ser han det som ett slags kollektivt förnuft. Naturen är med andra ord ond, och kräver ett rättssystem. Detta konstruerade, nödvändiga rättssystem grundas på Hobbes naturlag, och skall ses som ett slags minimum för mänsklig samvaro. Naturlagen legitimeras av att naturrätten är varje individs rätt att bevara sitt liv. thumb|right|200px|Den vitruvianska människan av Leonardo da Vinci
Lockes positiva naturrätt
"The natural liberty of man is to be free from any superior power on earth and not to be under the will or legislative authority of man, but to have only the law of nature for his rule."John Locke, The Second Treatise of Government, 4 kap, sektion 22