Svenska armén är en försvarsgren inom Sveriges försvarsmakt med uppgift att utveckla, organisera och utbilda markstrids- och luftvärnsförband.
Armén består av en insats- och en grundorganisation. Armén är indelad i truppslag: infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängtrupperna.
Ett försvarsbeslut om arméns struktur och utveckling fattas av Sveriges riksdag i regel vart fjärde år.
Historia 1634–1901 Infanteriet var fram till 2000 det största och äldsta truppslaget inom armén. Enligt 1634 års regeringsform skulle det indelta infanteriet bestå av 20 regementen till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Upplands regemente som det första i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.Björkenstam (1994), s. 10-11
Utöver de indelta regementen tillkom även värvade regementen till fot. Antalet regementen kom att variera under 1700- och 1800-talet och en bit in på 1900-talet, som max fanns det ett 30-tal förband som tillhörde truppslaget. Vid två tillfällen under 1700-talet kom truppslaget att drabbas av två större reduceringar. Dels genom Kapitulationen vid Perevolotjna, men även vid Stenbocks kapitulation vid Tönnigen, då stora delar av den svenska armén gick i fångenskap och regementena fick sättas upp på nytt i Sverige.
Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 22 Värmlands regemente.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.
1901–1936 Den 23 maj 1901 beslutade Sveriges riksdag om 1901 års försvarsreform, vilken ledde till att Indelningsverket helt ersattes med allmän värnplikt. Värnpliktssystemet byggde på en fast anställd stam av officerare samt allmän värnplikt. Övningstiden för de värnpliktiga förlängdes till 240 dagar vid infanteriet och 365 för specialtruppslagen. I krig skulle hären bestå av sex arméfördelningar och en kavallerifördelning. Genom utbrottet av Första världskriget beslöt riksdagen om 1914 års härordning den 12 september 1914. Detta medförde att värnpliktstiden ändrades så att den kom att infalla ett år tidigare vid 20 års ålder och sträckte sig fram till 42 års ålder och omfattade då totalt 23 år. Övningstiden för värnpliktiga utökades och omfattade mellan 340 och 365 dagar medan 485 dagar gällde för reservbefäl. Härordningen, det vill säga storleken på armén skulle 1925 omfatta tolv arméfördelningar. Utökningen av krigsmakten skulle ske under en 10-årsperiod, det vill säga mellan 1915 och 1925.
I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Värmlands regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 22. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18Björck (1996), s. 301
Efter 1925 ansågs det att krigsmakten skulle minskas. Efter slutet av kriget ansågs det att något större krig ej skulle uppkomma under en längre tid på grund av Rysslands och Tysklands kraftigt försvagade ställning samt tillkomsten av Nationernas förbund, genom detta fattades av riksdagen den 26 maj 1925 försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet medförde att arméfördelningarna minskade till fyra och att 17 militärförband avvecklades. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till den nya försvarsgrenen Flygvapnet.
I och med genomförandet av 1925 års försvarsbeslut bröts väsentliga delar av det tidigare rangordningssystemet sönder. Detta skedde genom att truppförband med höga stamnummer flyttades in i låga nummer som blivit vakanta efter avvecklade eller sammanslagna regementen och därvid även fick tillgodoräkna rang i enlighet med platsen i nummerserien.von Konow (1987), s. 31 Till exempel Jämtlands fältjägarregemente som hade ett högt stamnummer övertog från den 1 januari 1928 det nummer som Andra livgrenadjärregementet tidigare innehaft, det vill säga I 5.
1936–2000 miniatyr|Stridsvagn 103. I samband med försvarsbeslutet 1936 började armén satsa på pansarvapnet genom att stridsvagnsbataljon vid Göta livgarde (I 2) delades upp i två stycken pansarbataljoner och fördelades 1939 till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Utvecklingen för armén fortsatte i samband med försvarsbeslutet 1942 då beslutet innebar att krigsorganisationen skulle utökas med två arméfördelningar och totalt omfattas av sex stycken. Utöver det tillkom fyra nya truppslag. Luftvärnet avskildes från artilleriet, pansartrupperna avskildes från infanteriet och signaltrupperna som avskildes från fortifikationen samt tygtrupperna. Infanteriet ålades att sätta upp dubbleringsregementen organiserade som fältregementen.
Efter andra världskriget påbörjades en nedrustning men då Sovjetunionen gjorde länderna i Östeuropa till satellitstater, vilket blev startpunkten på kalla kriget mellan väst och öst. Det svenska svaret på detta kom genom försvarsbeslutet 1948 och resulterade i att försvarsorganisationen skulle bibehållas i samma storlek som under kriget. Värnpliktvolymen uppgick redan 1950 till 40 000 personer. Armén övergick till att organisera brigader efter att tidigare varit organiserad med fältregementen. Brigadens organisation var betydligt mer slagkraftigare och starkare förband. Totalt kom 36 infanteribrigader och pansarbrigader om 6 000 man vardera att sättas upp. Av dessa var sex stycken moderna pansarbrigader, vilka utrustades med den brittiska Centurionstridsvagnen. Med beslutet följde även att tygtrupperna och intendenturtrupperna uppgick mellan åren 1948 och 1951 i trängkårerna inom trängtrupperna, som i samband med detta fick regementsstatus.
Genom försvarsbeslutet 1958 gjordes en mindre reducering av arméns krigsorganisation då fem stycken infanteribrigader avvecklades samt Södermanlandsbrigaden (PB 10) omorganiserades till pansarinfanteri. Dock så gjordes det en satsning på ett fortsatt starkt försvar genom att armén blev dels tillförda den nya stridsvagnen Stridsvagn 103. I samband med försvarsbeslutet 1963 fortsatte utvecklingen av arméns slagkraft under 1960-talet då fyra infanteribrigader omorganiserades till pansar samt att tre stycken infanteribrigader övergick till det nya typförbandet Norrlandsbrigad (totalt organiserades fem stycken brigader som norrlandsbrigad). Dock medförde beslutet att två stycken infanteribrigader avvecklades.
I mitten av 70-talet bestod armén av ett stort antal fältförband, lokalförsvarsförband samt hemvärn. Fältförbanden utgjordes av fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, cirka 50 självständiga infanteri-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 24 infanteri- och norrlandsbrigader, samt 6 pansarbrigader utgjorde huvuddelen av förmågan. Lokalförsvarsförbanden bestod av ca 100 bataljoner och 400–500 självständiga kompanier. Totalt kunde Armén mobilisera ca 600 000 man varav hemvärnet nästan bidrog med 100 000 man.
I mitten av 1990-talet bestod armén av fältförband, territorialförband och hemvärn. Armén skulle inrikta sin planering mot 16 brigader och bestod i mitten på 1990-talet av sex fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, cirka 100 infanteri-, jägar-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 11 infanteri- och norrlandsbrigader, samt två pansar- och tre mekaniserade brigader. Till detta kan läggas sju artilleriregementen fördelade över riket. Totalt 450 000 soldater fanns till förfogande varav cirka 100 000 bestod av hemvärnets personal. Viktigare vapensystem som kom ut till förbanden under mitten av 1990-talet var Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122 samt Stridsfordon 90. Vidare fanns stridsvagnssystemen Stridsvagn 103 och Stridsvagn 104 kvar inom armén, dock under utfasning. Dessutom beslutades det i försvarsbeslutet 1992 att splitterskydda en stor del av arméns förband med inköp av öststatsfordon såsom Pansarbandvagn 401 och Pansarbandvagn 501.
2000–2015
Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen att den taktiska nivån inom försvaret skulle reduceras, det genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att istället utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att ett flertal staber skulle avvecklas. Regeringens förslag till riksdagen innebar en kraftig reducering av arméförbanden. Vilket bland annat innebar att av de tretton brigadförbanden inom armén, skulle endast sex arméförband kvarstå för utbildning av armébrigadledningar och mekaniserade bataljoner. Vidare ansågs att de skulle vara relativt jämnt geografiskt fördelade över landet. Regeringen föreslog att upplösa och avveckla de fem infanteribrigaderna Livgardesbrigaden (MekIB 1), Värmlandsbrigaden (IB 2), Smålandsbrigaden (IB 12), Hallandsbrigaden (IB 16) och Dalabrigaden (NB 13). Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande.
2015–nutid
Den 14 maj 2019 överlämnade försvarsberedningen sin rapport "Värnkraft", till försvarsminister Peter Hultqvist. I rapporten föreslog försvarsberedningen bland annat att krigsorganisationen skulle tillföras fyra regionalt utbildade territoriella skyttebataljoner, utöver den skyttebataljon som föreslogs på Gotland. Av geografiska-, beredskaps- och utbildningsskäl bedömde beredningen att två nya grundorganisationsenheter behövde etableras i form av två mindre regementen. De föreslagna regementena ansågs ha en årlig utbildningskapacitet om cirka 200–250 värnpliktiga. På sikt och efter ytterligare investeringar och resurstillskott, ansågs regementena kunna utöka utbildningsvolymen för att motsvara behovet av skytteförband för upp till en brigad. De värnpliktiga skulle i största utsträckning uttas regionalt för att bland annat säkerställa hög beredskap vid krigsförbanden. Försvarsberedningen konstaterade att bland annat Falun, Härnösand, Sollefteå och Östersund hade visat intresse för etablering av försvarsmaktsverksamhet.