Gustav III, född 13 januari (g.s.) 24 januari (n.s.) 1746 i Kungshuset på Riddarholmen i Stockholm, död 29 mars 1792 på Stockholms slott, var kung av Sverige från 1771 fram till sin död.
Kungen var son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, bror till Karl XIII, far till Gustav IV Adolf, och kusin till Katarina II av Ryssland. På grund av sitt stora kulturintresse kallas han ibland "Teaterkungen". Han instiftade bland annat Kungliga Musikaliska Akademien och Svenska Akademien.Den stora rollen, kung Gustaf III spelad av honom själv, Erik Lönnroth, Svenska Akademien & Norstedts, 1986
1772 genomförde han en statsvälvning (en statskupp, eller som han själv sade: revolution) då riksrådet fängslades. Kuppen genomfördes med hjälp av militära trupper och Sveriges första politiska partier, hattarna och mössorna, upplöstes. Detta satte punkt för de partistrider och den korruption som tidigare hade präglat svensk utrikes- och inrikespolitik. Genom den nya regeringsformen från 1772 delades den politiska makten återigen mellan konungen och riksdagen. Samma år avskaffade Gustav III även tortyr som förhörsmetod, och tortyrkammaren Rosenkammaren stängdes för alltid. Gustav III genomdrev dessutom en tryckfrihetsförordning 1774, som inskränkte den mer liberala förordningen från 1766.
År 1775 tillkännagav han stadgan för Marstrand som han gjorde om till en nästintill helt självstyrande ö. Marstrand erhöll privilegier och omvandlades till frihamnen Marstrand efter italienska förebilder. Frihamnen upphörde 1794.
Efter riksdagen 1778–1779 liberaliserades ekonomin och strafflagstiftningen, där exempelvis dödsstraffet begränsades och barnamordsplakatet infördes. I början av 1780-talet skapades en begränsad religionsfrihet genom toleransediktet och judereglementet, som innebar att katoliker och judar fick möjlighet att bosätta sig i riket under vissa villkor och med begränsade medborgerliga rättigheter.
År 1784 överlät Frankrike den karibiska ön Saint-Barthélemy till Sverige, i utbyte mot handelsrättigheter i Göteborg (se Franska tomten). Gustav III:s syfte var att nyttja ön för att stärka den svenska statskassan. Då ön inte var lämpad för jordbruk gjordes den 1785 om till frihamn.
I förenings- och säkerhetsakten från riksdagen 1789, utvidgades kungens makt men den ledde även till ett utjämnade av ståndsskillnaderna i Sverige, och från och med nu var de flesta ämbetena i riket även öppna för ofrälse personer. Lagen återgav även skattebönder (jordägare) jakträtten de förlorat 1647.
Hans krig mot Ryssland 1788–1790 slutade utan gränsjusteringar efter det andra slaget vid Svensksund, som blev en stor seger mot den ryska flottan. Fredsslutet i Värälä medförde ett slut på Rysslands inblandning i svensk politik.
Gustav var personlig vän med det franska kungahuset. Han engagerade sig i motståndet mot den franska revolutionen och införde en strikt censur av pressen. Hans politik gjorde honom impopulär inom delar av högadeln och det bildades en sammansvärjning för att avsätta honom. Han sköts vid en maskeradbal på operahuset i Stockholm den 16 mars 1792 av gärningsmannen Jacob Johan Anckarström och avled 2 veckor senare av sårfeber.
Kunglig titel
Gustav III:s fullständiga titel på svenska löd:
Gustaf, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, etc.
Kronprinstiden Gustav III, Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas äldste son, föddes i Kungshuset, Riddarholmen i Stockholm den 24 januari 1746 (n.s.; 13 januari g.s.). Genom sin närmaste omgivning – i första hand modern men även guvernörer, uppvaktning och lärare – gjordes han tidigt bekant med den franska upplysningsåskådningen. Gustavs utveckling påverkades ofördelaktigt av söndringen mellan hans föräldrar och lärare samt riksdagens inblandning i hans uppfostran. Med den nya omgivning som ständerna 1756 gav honom (Carl Fredrik Scheffer blev hans guvernör), uttryckte kungaparet öppet även i sonens närvaro sitt missnöje, och den unge fursten hörde skarpa ord om rikets maktägande ständer.
Gustav såg sig tvungen att enligt ständernas krav gifta sig med Sofia Magdalena av Danmark (1766) men kom därigenom i konflikt med sin mor, som fattat motvilja mot den danska prinsessan. Redan som kronprins deltog han, inte utan avund från moderns sida, i hovpartiets ledning och framträdde mer och mer som de konstitutionellt och nationellt sinnade svenskarnas hopp. Han tog livligt del i de förhandlingar mellan de förenade hov- och hattpartierna och franske ambassadören som föregick 1769 års riksdag och bidrog i väsentlig mån till att förmå Adolf Fredrik att avsäga sig kronan under decemberkrisen 1768 för att framtvinga en urtima riksdags sammankallande och förbättring av statsskicket.
År 1766 gifte sig kronprins Gustav och den danska prinsessan Sofia Magdalena (1746–1813). Vigselakten ägde rum den 1 oktober på Christiansborgs slott i Köpenhamn utan brudgummens närvaro. På sin färd till Stockholm möttes Sofia Magdalena några dagar senare av kronprinsen i Helsingborg för att tillsammans med honom fortsätta resan.
Kung Gustav III Gustav III bestiger tronen miniatyr|höger|Gustav III:s kröning i Storkyrkan,Oljemålning av Carl Gustaf Pilo
Vid faderns död den 12 februari 1771 befann sig Gustav i Paris och utverkade där åt sig franska regeringens löfte om bistånd vid den förestående riksdagen. Den gamle Ludvig XV gav honom dock rådet att i första hand försöka försona partierna och förmå dem till att arbeta gemensamt för rikets räddning under kungamaktens ledning.
Den 25 juni 1771 höll Gustaf III Riksdagens högtidliga öppnande under Riksdagen 1771–1772 där kungen försöker att försona de stridande partierna. Han säger bland annat;
Riksmötet fortsatta under hösten 1771 och in i 1772, och man firade även under riksdagen den 29 maj 1772 Gustav III:s kröning i Storkyrkan.
Statskupp och stärkt kungamakt
I Jacob Magnus Sprengtporten och Johan Christopher Toll fann Gustav skickliga och nitiska medhjälpare, som åtog sig att uppmana Finland och Skåne till uppror mot regeringen. Då emellertid det skånska upproret utbröt i förtid och mösspartiet fick kännedom om detta, vågade kungen inte som avtalat invänta Sprengtportens återkomst från Finland, utan genomförde på egen hand statsvälvningen i huvudstaden. Med framför allt Livgardets bistånd arresterades rikets råd och de främsta riksdagsmännen inom mösspartiet den 19 augusti 1772, och två dagar därefter fick ständerna bekräfta en av kungen utarbetad ny regeringsform, 1772 års regeringsform, varefter de fängslade frigavs. Även prästen och hattpolitikern Anders Carl Rutström hade arresterats, sannolikt på grund av sitt till trycket befordrade tal inför Artilleriregementet, med skarp kritik mot kungamakten, under Lovisa Ulrikas försök till statskupp 1756. Och Rutström frigavs inte några dagar senare utan avled i slottshäktet den 20 oktober.
Genom den nya, till sitt innehåll obestämda och svävande regeringsformen lades maktens tyngdpunkt i händerna på kungen, som fick tämligen stort utrymme för sin personliga verksamhet, men till en början återställdes dock jämvikten mellan statsmakterna. Det sätt som Gustav under de första åren använde denna nyförvärvade makt gav honom i rikt mått folkets kärlek. Omgiven av män som bröderna Carl Fredrik och Ulrik Scheffer, Johan Liljencrants, Carl Sparre, Henrik af Trolle med flera, vidtog han en mängd förbättringar på nästan alla samhällslivets områden: tortyrens avskaffande (1772), förbättring av allmänna hälsovården, rensning från missbruk i förvaltningen och i samband med detta nya förbättrade lönestater för rikets ämbetsmän, spannmålshandelns frigivning (1775 och 1780), inrättande av en diskont (1773), invandrare med annan religion än protestantismen var nu tillåtna, armén och flottan satta i förbättrat skick, initiativ till mildrad strafflag samt framför allt den med stor skicklighet utförda myntrealisationen 1777. I samband med att tortyren avskaffades, infördes istället ett institut som innebar att den misstänkte sattes i fängelse på obegränsad tid tills vederbörande bekände.
1777 blev han den första statschefen i världen att erkänna USA som ny stat.Anna Klerkäng & Roy T. Haverkamp Sweden - America's First Friend, Örebro & Stockholm 1958 s. 4 & 8 Han hade detta att säga om Amerikanska revolutionen redan i oktober 1776:
Det är ett så intressant skådespel att se en stat som skapar sig själv, att jag – om jag nu inte var den jag är – skulle bege mig till Amerika för att på nära håll följa alla faser i denna nya republiks tillkomst. – Detta är kanske Amerikas århundrade. Den nya republiken, som knappast har en bättre sammansatt befolkning än Rom hade till att börja med, kanske en dag kommer att utnyttja Europa, på samma sätt som Europa i två sekler har utnyttjat Amerika. Hur som helst kan jag inte låta bli att beundra deras mod och livligt gilla deras djärvhet.Brev till grevinnan de Boufflers 1776-10-18 utgivet 1992 av Svenska Akademiens professor Gunnar von Proschwitz s. 149.
Gustav III grundade städerna Tammerfors 1779, Kaskö 1785, Kuopio 1785 och Östersund 1786.
Upplyst despotism och opposition mot kungen stående|miniatyr|Gustav III iklädd nationella dräkten som han lanserade 1778. På en målning från 1786 av Per Krafft den äldre. miniatyr|stående|vänster|Gustav III, porträtterad av Lorens Pasch den yngre.
Liksom många andra av 1700-talets kungligheter var Gustav III influerad av de franska upplysningsfilosoferna. Han var väl förtrogen med tidens tänkare och hade som kronprins brevväxlat med Voltaire. Han var angelägen om att i sin kungagärning förena sin stärkta kungamakt med upplysningens idéer om tolerans och frihet. Men han var inte bara upplyst utan också en despot. Han betraktade sig själv som en sann tryckfrihetsvän och uppmuntrade publikationer i samhällsnyttiga ämnen, men när oppositionen mot honom växte sig starkare drog han sig inte för att inskränka tryckfriheten. 1774 utfärdades en ny tryckfrihetsförordning som innehöll en rad begränsningar jämfört med den tidigare förordningen från 1766.
Redan vid riksdagen 1778–1779 framträdde början till en ny opposition, som kritiserade flera av kungens åtgärder och framför allt riktade sig mot hans växande benägenhet för envälde. Gustav III var emot dödsstraff och lade fram en proposition inför riksdagen 1778–1779, som avskaffade dödsstraff för alla brott utom mord, barnamord och dråp. Dessutom var alla dödsstraff underkastade kungens underskrift, och kungen skrev sällan under. Detta tolkades av hans kritiker som en otillbörlig mildhet i sedlighetsmål, eftersom sodomi var ett av de brott som renderade dödsstraff. Senare tiders historiker har menat att detta kan ses som bevis på att kungen kan ha haft sexuellt umgänge med män.red. Söderström, Göran., Eva Borgström"Sympatiens hemlighetsfulla makt", , Centraltryckeriet AB, 199, Borås, sid 38. — Eva Borgström Recension av 'Sympatiens hemlighetsfulla makt' , i "Feministiskt perspektiv" Göteborg, (1999:3, s. 56–58) ISSN 1403-1477. Det saknas dock tillförlitliga belägg för detta i sakliga historiska källor för att göra ett sådant antagande.Den stora rollen, kung Gustaf III spelad av honom själv, Erik Lönnroth, Svenska Akademien & Norstedts, 1986 sid 61
Han tillhörde den exklusiva grupp prenumeranter på upplysningstidens berömda tidskrift Correspondance littéraire, philosophique et critique.
Utrikespolitik och krigsplaner stående|miniatyr|Gustav III tillsammans med påve Pius VI under besöket i Italien 1783, målning av Bénigne Gagneraux. stående|alt=Gustav III (1746-1792), 1779|miniatyr|Gustav III iklädd ceremonidräkten, pekande på 1772 års regeringsform.