Nigeria, formellt Förbundsrepubliken Nigeria (), är ett land i Västafrika bestående av trettiosex delstater och dess så kallade Federal Capital Territory, Abuja.
Nigeria är Afrikas folkrikaste land och det sjunde folkrikaste landet i världen.
Det gränsar till Benin i väster, Tchad och Kamerun i öst och Niger i norr. Kusten i söder vetter mot Guineabukten. Största flod är Niger som rinner ut i Biafrabukten via Nigerdeltat, varvid dess huvudgren rinner genom sex länder med biflöden från ytterligare några.
Landet är listat bland N-11-länderna, och är medlem i Samväldet.
Landets ekonomi är en av de snabbast växande i världen. Det var i början av 2020-talet den näst största ekonomin i Afrika, efter Sydafrika, och världsdelens största exportör av olja. Det är en regional stormakt i Västafrika.
Nigeria är ett multietniskt samhälle. Dess befolkning består av mer än 200 olika etniciteter, som var och en talar sitt språk eller dialekt. De tre största och mest inflytelserika etniska grupperna i Nigeria är hausa-fulani i norr, igbo i öster och yoruba i väster. Många igboer och yorubaer är kristna, medan flertalet hausa-fulanier är muslimer. Även under det brittiska kolonialstyret bevarade de tre folken sina gamla traditioner, inklusive rivalitet dem emellan. När landet blev självständigt hade vart och ett av dessa folk kunnat bilda sin egen stat. Igboernas senare försök att göra detta ledde till inbördeskrig, tills igbo-staten Biafra kapitulerade och Nigeria kunde leva vidare som en förbundsstat.
Namn Namnet Nigeria togs från floden Niger som går genom landet, och myntades av Flora Shaw, den framtida frun till baron Lugard, en brittisk kolonial administratör under slutet av 1800-talet
Historia Förhistoria miniatyr|stående|Terrakottaskulptur från nok-kulturen
Nigerias förhistoria är rik och flera fynd har hittats från äldre stenåldern. Arkeologiska fynd visar att mänsklig bebyggelse i området går tillbaka till åtminstone 9 000 f.Kr.McIntosh, Susan Keech, Current directions in west African prehistory. Palo Alto, California: Annual Reviews Inc., 1981. 215–258 s.: ill. Området runt floderna Benue och Oyono tros ha varit det ursprungliga hemlandet för bantufolket, som senare kom att sprida sig över största delen av centrala och södra Afrika periodvis från år 0 till 1000-talet e.Kr.
I Daima, i nordöstra delen av landet, har lämningar av mänskliga bosättningar hittats från det första årtusendet före Kristus. Under det kommande millenniet spreds jordbruk och järnhantering över landet. Nokkulturen är den äldsta högkulturen i landet, tillika det äldsta järnålderssamhället som är känt söder om Sahara. Nokkulturen fanns mellan cirka 500 f.Kr. och 300 e.Kr. Det är känt för sina terrakottaskulpturer i naturlig storlek.
Lokala riken Ett flertal riken har blomstrat i det som nu är Nigeria. I norr introducerades islam genom handel med Sahara. På 800-talet uppstod kungadömet Kanem vid Tchadsjön. På 1300-talet omvandlades riket till Kanem-Bornu. Kanem-Bornu följdes av det medeltida kungadömet Kano som senare blev emiratet Kano.
Mellan riket Kanem-Bornu och de stora rikena, Songhai och Mali, låg sju hausa-stadsstater. Dessa innefattade bland annat Kano, Zaria, Gobir och Katsina, där islam praktiserades. Hausafolket handlade med andra riken och deras språk spred sig eftersom till norra Nigeria. På 1400-talet hade hausa-staterna utvecklats till blomstrande handelscentra, och på 1700-talet var de högre klasserna i dessa stater huvudsakligen muslimer. Dessa kom dock att erövras i början av 1800-talet av fulanierna, ett islamistiskt nomadfolk som hade trängt in från väster på 1500-talet. Fulanierna upprättade sultanatet Sokoto, och härifrån spred sig islam söderut in i det skogrika Yorubaland.
Yorubafolket slog sig ner i regnskogarna väster om Niger, och skapade från 1300-talet de mäktiga kungarikena Benin, som hade sin storhetstid på 1400- och 1500-talet, och Oyo som hade sin storhetstid på 1700-talet och upplöstes under 1800-talet. Igbofolket skapade aldrig några större riken, men upprättade dock ett omfattande nätverk av bysamhällen med Nri som den centrala och sammanhållande makten.
Européerna och slavhandeln År 1472 upptäckte portugisiska sjöfarare Nigerias kust och i slutet av 1400-talet bosatte sig först portugiser och senare holländare, fransmän och engelsmän i kusttrakterna och arbetade som slavhandlare. De fortsatte att bosätta sig längs kusten ända fram till 1800-talet. Européernas samarbete med afrikanska köpmän, samt att mäktiga hövdingar sålde en mängd yorubaer och igboer som slavar, ledde till att Nigeria blev huvudexportör av slavar till kolonierna i Amerika. År 1807 förbjöd Storbritannien slavhandeln och tvingade således både infödda som européer att handla med varor, då i synnerhet palmolja. Handeln med slavar upphörde dock först vid mitten av 1800-talet.
Brittisk expansion Det brittiska inflytandet i landet ökade efter hand. I mitten av 1800-talet påbörjade britterna en kolonisation. I kampen mot slavhandeln etablerades baser längs kusten, däribland Lagos år 1861. Staden blev utgångspunkten för mission och kolonial expansion i landet. Hela Nigerias kust blev ett brittiskt protektorat år 1885. I Yorubaland fick de kristna missionärerna allt större inflytande, men det dröjde ändå 20 år innan yorubaer och igboer helt hade kommit under brittisk kontroll.
Royal Niger Company grundades år 1886 av Sir George Goldie i syfte att utforska och bedriva handel med de inre delarna av landet. Brittiska regeringen gav bolaget sedan rätt att uppträda som styrande makt i Nigeria. Strider mellan Royal Niger Company och olika folkgrupper, särskilt i norr, ledde till att brittiska regeringen sände trupper under Frederick Lugard till området.Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Nigeria)
Britterna bildade flera protektorat i Nigeria, däribland Nordnigeria år 1899. Nigeria började nu ta form och år 1906 slogs Lagos och protektoratet Sydnigeria ihop. Britternas övertagande av Nigeria, som hade påbörjats år 1861, avslutades år 1914 när dessa protektorat slogs samman till ett. Protektoratet fick namnet Nigeria.
Nigerias tre huvudregioner uppvisade fortfarande stora olikheter. En djup klyfta växte fram mellan södra Nigeria, där det brittiska och kristna inflytandet var omfattande, och norra Nigeria, där muslimska traditioner förblev dominerande. Den islamiska norra delen var ett konservativt samhälle, dit kristna missionärer inte hade tillträde och där skolväsen, enligt västerländsk modell, i stor utsträckning saknades. Många företagsamma igboer lämnade sina överbefolkade hemtrakter i de östra delarna och sökte arbete vid statliga institutioner och inom affärsvärlden i norr och väster, men där väckte deras närvaro ofta missnöje. Engelsmännen byggde järnvägar och landsvägar, införde nya jordbruksmetoder, förbättrad sjukvård och byggde ut administrationen.
Självständighet från Storbritannien 1960 Efter första världskriget tilltog den nigerianska nationalismen, inspirerad främst av igbofolket, men rörelsen förblev splittrad.
År 1944 bildades National Council of Nigeria and the Cameroons (NCNC) med Nnamdi Azikiwe som ledare. Denna hade främst stöd i de sydöstra delarna av landet, medan Northern People's Congress (NPC) som bildades år 1950 med Abubakar Tafawa Balewa som ledare främst hade stöd i södra delarna av landet. Vid samma tid bildades också Action Group (AG) med hövdingen Obafemi Awolowo som ledare i de yorubadominerade sydvästliga delarna av landet.
Efter en serie konstitutionsexperiment blev Abubakar Tafawa Balewa den förste federale premiärministern.
Efter många års förhandlingar blev landet självständigt år 1960. Den nya staten var en förbundsstat med vidsträckt självstyre i de tre, senare fyra, regionerna. Detta innebar emellertid inte att de gamla motsättningarna mellan landsdelarna upphörde. Folket i landets norra delar, dit den politiska makten var koncentrerad, hyste misstro mot folket i söder, och dessa å sin sida ansåg att de muslimska hausa-fulani-folken var reaktionära och hindrade Nigerias utveckling. Igboer och yorubaer hyste även de misstro mot varandra.
NPC och NCNC bildade koalitionsregering med Abubakar Tafawa Balewa som regeringschef och Nnamdi Azikiwe som generalguvernör medan AG bildade opposition. År 1963 blev Nigeria en republik inom samväldet med Azikiwe som president.
Under åren 1962 och 1963 ökade de etniska motsättningarna. Den tändande gnistan kom i januari 1966, då några unga igbo-officerare störtade förbundsregeringen och mördade en mängd politiska ledare, bland annat premiärministern Tafawa Balewa. General Johnson Aguiyi-Ironsi, som var igbo, övertog makten, men några månader senare blev han själv mördad vid en militärkupp då general Yakubu Gowon blev statschef. De inre motsättningarna exploderade år 1966 i kupper och politiska mord. Landets nya ledare, den kristne generalen Yakubu Gowon från nordregionen, kunde inte förhindra en massaker på igboerna i norr. Mellan 10 000 och 30 000 igboer dödades, och omkring 1 miljon flydde från regionen.
År 1967 utropade sig östregionen (Igbo) under överste Odumegwu Ojukwu till en självständig stat, Biafra, med huvudort i Enugu. Detta ledde till inbördeskrig, som varade 1967 till 1970. Den påföljande svältkatastrofen blev mycket uppmärksammad internationellt.
Biafrakriget 1967–1970
General Gowons plan på att ersätta regionerna med 12 mindre områden, som var för sig inte skulle vara tillräckligt starkt att dominera federationen, möttes av motstånd från överste Odumegwu Ojukwu, som var igbo och militärguvernör i den oljerika östregionen. I juni 1967 förklarade Ojukwu den östra regionen för en självständig stat, Biafra. Ett våldsamt inbördeskrig bröt ut. Igboernas motstånd, som inspirerades av deras fruktan för att utplånas som folk, bröts först i januari 1970, då Ojukwu tvingades fly till Elfenbenskusten. Efter Biafras sammanbrott organiserade en rad länder ett stort hjälpprogram i kampen mot svälten och nöden i området. Man vet inte med säkerhet hur många som dog under kriget, men siffran översteg troligen en miljon. Kriget var en av de mest tragiska händelserna i Afrikas senare historia.
Efter inbördeskriget När kriget upphört förverkligades planerna på de 12 staterna. Den ekonomiska och politiska återuppbyggnaden fortsatte under ledning av Gowon och med stöd av en starkt ökande oljeproduktion, som gjort Nigeria till en av världens största oljeproducerande länder. President Gowon störtades 1975 i en militärkupp av general Murtala Ramat Mohammed, som i sin tur mördades och ersattes av Olusegun Obasanjo 1976. Under Obasanjo förbereddes en återgång till civilt styre och en ny konstitution efter amerikanskt mönster antogs.
Efter fyra års militärstyre genomfördes 1979 allmänna val och en civil styrelse återupprättades genom andra nigerianska republiken. President blev Shehu Shagari, ledare för det huvudsakligen högerorienterade och provästliga nationella partiet. Hans styre varade mellan 1979 och 1983, då general Muhammadu Buhari tog över makten i en kupp. Buharis hårda regim störtades genom en militärkupp 1985 av en något mildare under generalmajor Ibrahim Babangida. Han utlovade en gradvis övergång till demokrati och lät 1989 tillåta politiska partier. För att motverka nationell splittring tilläts dock endast ett höger- och ett vänsterparti, National Republican Convention respektive Social Democratic Party. År 1990 hölls lokalval och 1991 guvernörsval. I juni 1993 hölls presidentvalen som var det sista steget i demokratiseringsprocessen. Babangida vägrade dock att acceptera en valförlust, och våldsamma protester utbröt. Slutligen tvingades Babangida avgå med nya protester mot annulleringen av presidentvalet. I november 1993 genomförde militären en ny kupp och Sani Abacha tog makten, förbjöd de båda partierna och tillsatte militärer som guvernörer.