Honungsbi eller tambi (Apis mellifera) är en art i insektsordningen steklar som tillhör familjen långtungebin (Apidae).
Honungsbiet är ett socialt bi, det vill säga att det bildar samhällen. Ett fullständigt bisamhälle utgörs av en drottning (en fullmogen hona som även kallas visenBioResurs på Uppsala universitet om bin:http://www.bioresurs.uu.se/myller/jordbruk/bi.htm ), 200 till 300 drönare, samt från 10 000 (övervintrande) till som mest uppåt 90 000 arbetsbin,"biodling". NE.se. Läst 3 december 2012.Lundquist, Magnus (2008-12-21/2009-01-05): "Större skördar med fler bin". GD.se. Läst 3 december 2012.Lindström, Frank (2005): "Biodling". Goteborgsbiodlarna.se. Läst 3 december 2012. som alla är sterila honor. Dessa har förmåga att kommunicera rörande förekomster av rika näringskällor och kan på så sätt samordna arbetsinsatsen när de samlar in nektar och pollen.
Honungsbiet är en av mycket få insekter som hålls som husdjur av människan (domesticering av arten inleddes troligen i Mellanöstern för ungefär 9 000 år sedan), främst på grund av sin förmåga att tillverka honung av nektar, men också för den tjänst det utför genom pollinering av fruktträd och andra odlade växter. I Sverige är tambin den viktigaste pollinatören på odlade fält av raps och rybs. När det gäller klöver, bär- och fruktodling liksom den vilda floran, är det solitärbin och humlor som är de viktigaste pollinatörerna.Mats Ottosson, Åsa Ottosson (red) (2010) Vem ska bort? Naturskyddsföreningen. . Även bivax är en användbar produkt för människan som bisamhället tillhandahåller.
Kännetecken och historik Kännetecken thumb|left|250px|Ett arbetsbi av underarten A. m. carnica Drottningen känns igen på att hon är större än arbetsbina och att bakkroppen är spetsigare. Både drottning och arbetsbin har brutna antenner och två separata fasettögon. Drönarna har klumpigare kroppsform, trubbig bakkropp, raka antenner och stora fasettögon som går ihop i pannan. Drönarna saknar gadd. Hos drottning och arbetsbin ligger gadden normalt indragen och dold. Den är försedd med hullingar och står i förbindelse med en giftkörtel. Drottningen och drönarna har förkrympta mundelar. Hos arbetsbina är munnen välutvecklad och består av en kort överläpp, ett par korta men starka överkäkar (mandibler"mandibel" Nationalencyklopedin), ett par långa, smala underkäkar (maxiller"maxiller" Nationalencyklopedin) och en underläpp som bildar en lång, tätt hårig tunga. För insamlande av pollen är bakersta benparets första fotled stor, tätt hårig och bildar den så kallade borsten. Skenbenet har på yttersidan en fördjupning omgiven av hår, den så kallade pollenkorgen, där pollenet transporteras.
Historik och underarter Arten honungsbi utvecklades antagligen för mindre än en miljon år sedan i eller nära det östra Medelhavsområdet. Föregångaren, som fanns på den iranska högplatån för sex miljoner år sedan, stammade från alla bins gemensamma "stamfader", som existerade i Sydostasien för tio miljoner år sedan."honungsbi". NE.se. Läst 3 december 2012."Honungsbiet och den flerfaldiga parningen" i NBA 08 nr 2, Föreningen NordBi. Nordbi.nu. Läst 3 december 2012.
Idag finns honungsbiet över hela världen där det finns tillgång till nektarbärande blommor. En domesticering av arten fanns redan i Mellanöstern för cirka 9 000 år sedan,Mélanie, Roffet-Salque et al (2015-11-12): "Widespread exploitation of the honeybee by early Neolithic farmers". nature.com. Läst 9 juni 2016. och säkra tecken på att bin domesticerats finns i samband med byggandet av de egyptiska pyramiderna. Redan innan dess samlade människor in honung från vildbin. Insamlad vildhonung ingår även i schimpansers kosthållning."Chimps Batter Hives for Honey". nationalgeographic.com, 2009-03-02. Läst 9 juni 2016.
Det finns flera olika underarter av honungsbiet. Ett av de en gång mest spridda var det nordiska biet, Apis mellifera mellifera. Detta bi kom till Skandinavien för cirka 10 000 år sedan, i samband med att inlandsisen drog sig tillbaka. Biet är nästan svart till färgen. Det nordiska biet har gått mycket kraftigt tillbaka på senare tid och avelsarbete pågår för att rädda det.
En annan underart är det italienska biet, Apis mellifera ligustica. Biet härstammar från italienska halvön och är gult till färgen. Trots att det är anpassad till ett liv i medelhavsklimat är rasen mycket populär bland svenska och finska biodlare.
Krainerbiet, Apis mellifera carnica, härstammar från trakterna norr om Svarta havet. Detta bi är anpassat för en kort vår, en het sommar och en lång vinter. Därför har det en mycket kraftig utveckling av sina samhällen på våren.
I Afrika söder om Sahara lever underarten Apis mellifera adansonii. Regionens befolkning fångar svärm med hjälp av rör som består av bark. Sedan framställs mjöd.
Genom att korsa olika underarter under kontrollerade former har det varit möjligt för människan att få fram nya raser med för biodling mycket goda egenskaper. Ett exempel på det är det framavlade Buckfastbiet (latinskt namn finns ej). Denna biras togs fram av munken broder Adam på klostret Buckfast i Devon, England. Buckfastbiet är det vanligaste biet i Sverige. Biet har en gråaktig färgton, vanligen med två eller tre gulbruna band på främre delen av bakkroppen.
Levnadssätt Drottningens uppgift är att lägga ägg, drönarnas att befrukta drottningar. Allt arbete inom bisamhället uträttas av arbetsbina. I vilt tillstånd bor bin vanligen i ihåliga träd och de första bikuporna var troligtvis urholkade trädstammar. Nu används kupor av olika konstruktion. Arbetsbinas uppgifter är insamlande och beredande av föda och byggnadsmaterial, bostadens inredande, vården av larver och samhällets försvarande mot inkräktare.
Insamling thumb|250px|left|Ett bi som samlar pollen Honungsbiet har två näringskällor: nektar, som framför allt innehåller kolhydrater, och pollen, som framför allt innehåller protein. Nektarn slickas av arbetsbina upp ur blommorna med hjälp av tungan och upptas i en utvidgad del av matstrupen, den så kallade honungsmagen. Nektarn omvandlas i biet till honung, som lagras i bikakorna i boet. En del av nektarn använder dock biet för sitt eget behov. Då övergår den från honungsmagen till nästa avdelning av tarmkanalen, chylusmagen, där den absorberas. Då domesticeringen har förändrat honungsbiet så att det producerar mycket mer honung än kolonin behöver tar biodlaren på hösten bort honungen från bikupan och ersätter den med en sockerlösning.
När biet tränger in i blommorna fastnar pollen på alla håriga kroppsdelar. Därifrån avborstas det sedan och fastklibbas på bakbenens pollenkorg. Ännu mer pollen insamlas avsiktligt genom att biet med sina starka överkäkar öppnar de ståndarknappar som ännu inte spruckit upp, tar frömjölet med de främsta fötterna och flyttar det först till de mellersta och sedan till de bakersta extremiteterna, i vilkas pollenkorg det samlas upp och bildar stora linsformiga klumpar. Dessa fördelas alltid lika på bägge benen, för att inte en ojämn belastning ska försvåra flygandet vid hemfärden.
Övriga insamlade material utgörs av vatten och harts (kåda). Vatten insamlas på samma sätt som nektar och används efter hemkomsten dels till beredning av födan, dels till byggandet av boet. Men vatten samlas inte i förråd, utan det anskaffas utifrån behov. De hartsartade ämnena samlas från poppelns, björkens och andra lövträds knoppar och från de på kåda alltid rika barrträden och hemtransporteras liksom pollen i pollenkorgen.
När biet samlat så mycket det orkar föra med sig flyger det den genaste vägen hem, lett av ett mycket gott lokalsinne. Vid framkomsten till kupan vilar sig biet vanligen en stund på flygbrädet och beger sig sedan in i kupan. De olika typerna av last lämnas av på olika sätt. Nektarn kan dels genast ges som föda till hemmavarande samhällsmedlemmar, dels tömmas i förrådsceller. En del celler innehåller nektar för de närmaste dagarna. Andra, vanligen de översta cellerna i varje kaka, innehåller förråd för framtiden och tillsluts med ett lock av vax. Nektarn skyddas för jäsning genom tillsats av lite myrsyra. Det pollen som inte används direkt till föda, nedpackas i särskilda celler. Ofta övergjuts det med nektar, varefter cellen täcks med ett vaxlock. De kådiga ämnena bildar det så kallade stoppvaxet, som används till att fästa vaxkakorna, tillstänga öppningar och springor, minska flyghålet när det är för stort, och så vidare. Vaxet är en ytterst viktig produkt för bisamhället. Medan de förut omtalade ämnena är produkter som bildas av växter och som bina för hem och använder i mer eller mindre oförändrat skick, produceras vaxet i biets kropp och bildas som en exkretionsprodukt från körtlar mellan segmenten på bakkroppens buksida. Det kommer fram i form av bladlika skivor som lossas med den så kallade tången, bildad av ledgången mellan skenbenet och första fotleden på de bakre extremiteterna, och förs till munnen där de med käkarna knådas och förarbetas tills de blir lämpliga att foga till vaxbygget.
Bobygge miniatyr|250px|Celler med larver till vänster och celler med ägg till höger. Vaxkakorna står lodrätt med ungefär 10 millimeters mellanrum. De byggs uppifrån och nedåt. Kakornas celler bildar regelbundna sexsidiga prismor, med tresidiga bottnar. Cellerna ligger i varje kaka i två lager med bottnarna mot varandra på så sätt att en cells tre bottenväggar ingår i bildande av bottnen åt tre motstående celler. Genom detta byggnadssätt får cellerna en för sitt ändamål lämplig form samtidigt som största sparsamhet med material iakttages.
En del celler används till förvaringsrum för förråden, i andra utvecklas larverna. Dessa sexsidiga celler finns i tre storlekar, mindre för larver som ska bli arbetsbin, större för drönarlarver, och enstaka uthängda svärmceller för ungdrottningar. Arbetsbicellerna bildar det övervägande antalet, de är vanligen 12 millimeter djupa och är cirka 5 millimeter i diameter, så att det går 19 stycken på en decimeter och alltså ungefär 360 celler per kvadratdecimeter på varje sida.
Drönarcellerna är 13 millimeter djupa och något över 6 millimeter i diameter, så att 15 i rad mäter en decimeter. Det går alltså omkring 225 stycken sådana på en kvadratdecimeter. Eftersom bägge slagen av celler förekommer på samma kaka finns så kallade övergångsceller av oregelbunden form mellan dem. I honungskakorna, som används till förvaring av honung, förlängs cellerna ibland i tider med god tillgång på nektar. De kan ibland bli så djupa som 37 millimeter. Utöver de sexsidiga cellerna finns större celler med oregelbunden, mer eller mindre rundad form för uppfödande av drottningar. Det finns endast ett fåtal sådana i varje bisamhälle och de finns vanligen i kanten av vaxkakorna. Kakorna kan tillväxa med en hastighet av 4 000 celler per dygn.
Livscykel Under den kalla årstiden sitter bina samlade på och mellan kakorna och bildar en klunga eller klase, vanligen i mitten av kupan. De faller inte som många andra övervintrande insekter i dvala, utan lyckas genom att sitta tätt sammanpackade samt inta föda ur de insamlade förråden, hålla kroppstemperaturen över 8 °C även under de kallaste vintermånaderna. I mars, ibland redan i februari, börjar drottningen lägga ägg i mitten av klungan, där temperaturen är högst. Äggläggandet är mycket långsamt i början. Allteftersom värmen tilltar på våren ökas äggläggningen. Den når sitt maximum i juni och juli, för att sedan avtaga och helt upphöra i oktober och november. Man har eventuellt kunnat urskilja äggläggningsperioder om 16-17 dygn, skilda av viloperioder om 5-7 dygn. Under årets lopp kan en drottning lägga upp till 500 000 ägg.
thumb|left|Flygande bi med full pollensäck