Persepolis eller Perspolis (modern persiska تخت جمشید, Takhte Jamshid, ’Jamshids tron’, fornpersiska: Pârsâ, grekiska: Περσέπολις, ’den persiska staden’) är en forntida ruinstad i södra Iran i provinsen Fars. Persepolis var huvudstad i Akemeniderriket. Staden ligger på Marvdasht-slätten, vid foten av berget Kuh-e Rahmat, omkring 70 kilometer nordöst om Shiraz, inte långt från floden Pulwar och dess utflöde i Kur. År 1979 upptogs Persepolis på Unescos världsarvslista.
Byggandet av staden påbörjades 521 f.Kr. på order av Dareios I. Det var en del av ett omfattande program av monumentala byggen som syftade till att understryka det akemenidiska Perserrikets enhet och mångfald, samt att befästa kungamaktens legitimitet. Arbetare och hantverkare från alla rikets satrapier engagerades. Arkitekturen byggde på en originell kombination av stilar som utgått från de olika delarna av riket och utvecklade därmed den persiska arkitekturstil som inleddes i Pasargadae och som även återfinns i Susa och Ekbatana. Byggandet av Persepolis bedrevs under mer än två århundraden, ända tills Perserriket erövrades och staden delvis förstördes av Alexander den store år 331 f.Kr.
Platsen har besökts många gånger under seklernas lopp av västerländska resenärer, men det var inte förrän på 1600-talet som den fastslogs som ruinerna efter den akemenidiska huvudstaden. Många arkeologiska expeditioner gjorde det senare möjligt att bättre förstå byggnadsverken. Persepolis utgjorde ett stort palatskomplex uppbyggt på en monumental terrass som stöttar många hypostylbyggnader. Dessa palats hade noga bestämda diplomatiska, rituella, sinnebildliga eller administrativa funktioner: audiens, kungliga våningar, administration av skattkammaren och mottagande. I närheten av terrassen fanns andra beståndsdelar: den lägre stadens bostäder, kungliga gravar, altare och trädgårdar. Ett stort antal reliefer som skulpterats på trapporna och dörrarna i palatsen avbildar den mångfald av folk som utgjorde riket. Andra förevigar bilden av en kungamakt som är beskyddande, suverän, legitim och absolut eller framställer Xerxes I som legitim efterträdare till Dareios den store. En mångfald kungliga inskrifter i kilskrift i Persepolis, skrivna på fornpersiska, babyloniska och elamitiska, ristade på olika ställen i staden utgår från samma syfte, och preciserar även för vissa byggnader den kung som hade beslutat att uppföra dem.
En uppfattning som länge var gällande var att Persepolis bara användes en gång om året för rituella syften, då kungen mottog tributer från rikets underlydande folk i samband med det persiska nyåret. Det är numera säkerställt att staden var permanent bebodd och hade en central administrativ och politisk roll för rikets styre. De många arkiv skrivna på lertavlor som upptäckts i skattkammarbyggnaderna och befästningarna har gjort det möjligt att fastställa dessa roller, och de lämnar värdefulla upplysningar om administrationen av det akemenidiska riket och uppförandet av komplexet.
Historik Byggande
Förmodad historik för byggnationerna.(engelska) Marco Prins & Jona Lendering, Persepolis, Livius.org (läst 21 november 2006) Första perioden: Dareios I (518 till 490 f.Kr.) Terrass Apadana (palats, östra trappan) SkattkammareAndra perioden: Dareios I - Xerxes I (490 till 480 f.Kr.) Tachara Persepolis trappa Alla nationers port Apadana (norra trappan)Tredje perioden: Xerxes I (480 till 470 f.Kr.) Hadish Harem Tripylon Palats DFjärde perioden: Artaxerxes I De hundra pelarnas sal Artaxerxes I:s palats GarnisonFemte perioden Artaxerxes II:s grav Artaxerxes III:s palats Salen med 32 kolonner Artaxerxes III:s grav Processionsallén Ofullbordade porten Ofullbordade gravenOkänt Södra byggnaderna Efter att ha fortsatt Kyros II:s verk i Pasargadae, och parallellt med de viktiga byggnadsarbeten som företogs i Susa, beslöt Dareios I att upprätta en ny huvudstad. Detta beslut tolkas allmänt som en vilja att skilja ut sig från den äldre grenen av akemeniderna, som Pasargadae var starkt knuten till. Han valde för detta en stad som sedan har identifierats som Uvādaicaya (Matteziš på babyloniska). Denna stad måste redan då ha haft en viss politisk betydelse eftersom det var där som Dareios lät avrätta Vahyazdāta, sin främsta persiska motståndare, år 521 f.Kr. För övrigt har det påvisats att det fanns palats och monumentala portar som går tillbaka till Kyros och Kambyses II, liksom en ofullbordad grav som troligen var avsedd för Kambyses. Babyloniska skrifttavlor visar att det rörde sig om ett utvecklat, aktivt och tättbefolkat urbant centrum, som hade handelsförbindelser med Babylonien, och som kunde garantera de resurser i fråga om logistik och livsmedel som behövdes för ett bygge av denna omfattning.Pierre Briant, s. 99 Pierre Briant, historiker med inriktning på det akemenidiska Perserriket, noterar att påbörjandet av de tidsmässigt närliggande betydelsefulla byggena i Susa och Persepolis förutsatte en mobilisering av avsevärda resurser. Faktum är att dessa byggen utgör delar av en övergripande plan för omordning av de kungliga residensen med avsikten att visa för alla att "den nya kungens tillträde markerar ett nygrundande av imperiet".Pierre Briant, s. 182
Som plats för bygget valde Dareios basen av klippformationen Kuh-e Rahmat, som också blev symbolen för den akemenidiska dynastin. Där lät han bygga terrassen, palatsen (Apadana, Tachara), skattkamrarna samt de östra murarna. Det är svårt att exakt tidsbestämma när varje monument uppfördes. Den enda oemotsägliga angivelsen ges av skrifttavlor som hittats på platsen och som ger belägg för att verksamhet skedde från åtminstone 509 f.Kr., vid den tiden då befästningarna uppfördes. Däremot kan de flesta byggnaderna tillskrivas perioder som motsvarar olika storkungars regeringstider.Pierre Briant, s. 181 Dareios byggen fullföljdes och kompletterades av hans efterträdare. Hans son Xerxes I tillförde byggnadskomplexet Alla folkens port, Hadish och Tripylon. Under Artaxerxes I år 460 f.Kr. uppräknades 1149 hantverkare som närvarande vid byggena.Pierre Briant, p. 590 Staden var fortsatt under uppbyggnad fram till åtminstone 424 f.Kr., och möjligen till och med fram till Akemeniderrikets fall: en port förblev i praktiken ofullbordad, liksom ett palats som tillskrivs Artaxerxes III.Werner F. Dutz & Sylvia A. Matheson, s.71
I motsats till andra antika grekiska och romerska monumentalbyggen var uppförandet av Persepolis inte baserat på slavarbete. Det sköttes helt och hållet av arbetare som kom från alla länder i riket: Babylonien, Karien, Jonien och Egypten.(engelska) Georges Cameron, Persepolis Treasury Tablets, Oriental Institute publications LXV, Chicago, 1948
Förstörelse miniatyr|Akemeniderriket Persepolis skyddades av sitt läge i hjärtat av Akemeniderriket och hade inga fasta försvarsverk. Dessutom utgjorde läget vid foten av Kuh-e Ramat en svag punkt på grund av den svaga nivåskillnaden mot öster mellan terrassen och marken. Denna sida var skyddad av en fästningsvall och ett torn.Werner F. Dutz & Sylvia A. Matheson, p. 12(engelska) David Stronach & Kim Codella, [/CAIS/Archaeology/Hakhamaneshian/persepolis.htm Persepolis « Parsa » Palace complex], Cercle of Ancient Iranian Studies (läst 14 november 2006)
Uppgifterna om erövringen och förstörelsen av Persepolis, som tillskrivs Alexander den store, härrör huvudsakligen från skrifter av antika historiker, däribland i första hand Plutarkos,(franska) Plutarkos, La Vie d'Alexandre le Grand (läst 11 december 2006) Diodorus Siculus(engelska) Diodorus Siculus, Library Book 17 Chap 69 to 72, Perseus Digital Library (läst 17 januari 2007) och Quintus Curtius.(franska) Quinte curce, Livre V , Bibliotheca Classica Selecta – Université Catholique de Louvain (läst 8 november 2006) Vissa arkeologiska element bekräftar deras yttranden, men deras version av förstörelsen av staden är omstridd: Victor Duruy betvivlar att den har skett, eftersom "man ser en kort tid efter erövrarens död att satrapen Peukestes offrar till Filips och Alexanders manes".(franska) Victor Duruy, Histoire des Grecs 7 Période - Suprématie de la Macédoine - Premier asservissement de la Grèce, Chap XXXII : Alexandre (336-323), Méditerranée Antique (läst 8 november 2006)
höger|miniatyr|stående|Byst av Alexander den store (British Museum i London) miniatyr|Sassanidiskt graffiti som visar en ryttare, museet i Persepolis. miniatyr|Inskrift på pehlevi, museet i Persepolis Enligt Plutarkos, Diodorus Siculus och Quintus Curtius lät Tiridates, skattkammarens väktare, medan armén var i antågande skicka ett kapitulationsbrev till Alexander som ålade honom att bege sig till Persepolis som segrare. Rikedomarna skulle också snabbt vara vunna åt honom. Skrifterna nämner dock inte Alexanders svar. Diodorus och Quintus Curtius berättar även om ett möte på vägen till Persepolis med 4 000 stympade grekiska fångar som hade undergått dålig behandling från persernas sida. Persepolis fall följdes av en massaker på dess invånare och plundring av dess rikedomar.
Efter att ha intagit staden år 331 f.Kr. lämnade Alexander en del av sin armé där och fortsatte sin färd, för att återvända till Persepolis en kort tid senare. Vid slutet av en dag av dryckeslag till segerns ära brändes Persepolis ned på order av erövraren i maj 330 f.Kr. De anledningar som ska ha motiverat denna förstörelse är omtvistade. Plutarkos och Diodorus berättar att en vinrusig Alexander hade kastat den första facklan på Xerxes palats på anstiftan av Thaïs, Ptolemaios mätress, som kastade den andra. Thaïs ska ha uppmanat Alexander och hans vapenbröder att på det sättet hämnas den plundring av Aten som utfördes av Xerxes I. Denna hypotes skulle kunna göras trolig av intensiteten i förstörelserna av Tripylon och Hadish, som visar att dessa byggnader, som var uppförda av Xerxes, led större skada av branden än de andra.Werner F. Dutz & Sylvia A. Matheson, s.73 Vissa framför att mötet med stympade fångar, som framkallade regentens ilska och sorg, skulle ha utgjort ett ytterligare motiv till repressalier.
I själva verket antar historikerna numera att orsaken till förstörelsen av Persepolis mer sannolikt var av politisk natur. Alexanders beslut tycks verkligen genomtänkt. Medan segraren vårdade sig om att skona de erövrade städerna, särskilt Babylon, och inte sparade på någon åtgärd för att vinna den persiska befolkningens förtroende, fullgjorde han i Persepolis en åtbörd av stor symbolisk betydelse som dikterades av det persiska sammanhanget: den akemenidiska maktens ideologiska hjärta låg alltid i de persiska huvudstäderna. Befolkningen, som hade underkastat sig av tvång eller frivilligt, förblev fästa vid den legitima härskaren och var på dålig fot med erövrarna. Beslutet fattades därför att bränna den persiska dynastins helgedom för att visa för befolkningen att makten hade skiftat händer.Pierre Briant, s. 871 Duruy säger också att "Alexander ville, genom denna förstörelse av den nationella helgedomen, tillkännage för hela Orienten att den persiska dominansen var avslutad."
De antika skrifterna nämner att Alexander senare uttryckte ånger och var skamsen över sin åtgärd. För Briant innebär denna ånger att Alexander, som erkände sin politiska motgång, drog slutsatserna av denna genom denna gest.
Förstörelsen av Persepolis markerar slutet för symbolen för den akemenidiska makten. Det första persiska imperiet försvann fullständigt med dynastins siste kejsares, Dareios III:s, död. Helleniseringen inleddes med seleukiderna.
Persepolis fortsatte att användas av de följande persiska dynastierna. Vid foten av terrassen finns ett tempel, kanske uppfört av akemeniderna, och återanvänt av seleukiderna, samt senare av Fratadaras (eldens väktare).(engelska) K. Schippmann, [/CAIS/Archaeology/Post_Achaemenids/post_achaemenid_archaeology.htm Post-Achaemenid Archaeology - History & Method of Research] Circle of Ancient Iranian Studies (läst 28 november 2006)