Magnus Stenbock, född 12 maj 1665 i Jakobs församling i Stockholm, död 23 februari 1717 i Köpenhamn, var en svensk greve och militär. Han var en av befälhavarna inom den karolinska armén under det stora nordiska kriget och en framträdande gestalt inom Stenbocksätten. Han studerade vid Uppsala universitet och gick i svensk krigstjänst under Pfalziska tronföljdskriget, där han deltog i slaget vid Fleurus. Efter slaget befordrades han till överstelöjtnant, trädde i tysk-romersk tjänst som generaladjutant och ingick äktenskap med Eva Magdalena Oxenstierna, dotter till statsmannen Bengt Gabrielsson Oxenstierna. Åter i svensk tjänst blev han regementschef först i Wismar, senare för Kalmar regemente och Dalregementet.
I det stora nordiska kriget tjänade Stenbock under kung Karl XII i dennes fälttåg i Baltikum och Polen. Stenbock fick kungens uppmärksamhet när han i egenskap av direktör för generalkrigskommissariatet insamlade betydande penningmedel och livsmedel för den svenska arméns underhåll. År 1705 befordrades han till general i infanteriet och utsågs till guvernör över Skåne. På guvernörsposten uppvisade Stenbock sina administrativa färdigheter och organiserade Skånes försvar mot en dansk invasionsarmé, som han besegrade i slaget vid Helsingborg 1710. Under 1712 genomförde han ett fälttåg i norra Tyskland och besegrade en sachsisk-dansk armé i slaget vid Gadebusch, en prestation som gjorde att Stenbock befordrades till fältmarskalk. Hans karriär dalade efter hans skoningslösa ödeläggelse av staden Altona 1713. Då han omringades av övermäktiga allierade trupper blev Stenbock tvungen att kapitulera inför kung Fredrik IV av Danmark under belägringen av Tönning. Under fångenskapen i Köpenhamn avslöjade danskarna en hemlig flyktplan som Stenbock planerade att utföra och placerade honom på Kastellet. Där utsattes han för en ärekränkningskampanj av Fredrik IV och dog 1717 efter en lång tids sjukdom.
Stenbock var en god talare och var vid sidan av sina militära och administrativa yrken en skicklig målare och konsthantverkare. Hans militära framgångar bidrog till att det skapades en hjältekult kring honom i Sverige. Under nationalromantiken hyllades han bland svenska historiker, men även av kulturpersonligheter som Carl Snoilsky i dennes dikt "Stenbocks kurir". Hans namn finns på gator i flera svenska städer och 1901 invigdes en ryttarstaty av Stenbock vid Helsingborgs rådhus.
Tidig levnad (1665–1680)
Härkomst
Magnus Stenbock föddes den 12 maj 1665 i Jakobs församling i Stockholm. Han var det sjätte barnet till föräldrarna, riksrådet och fältmarskalken Gustaf Otto Stenbock (1614–1685) och Christina Catharina De la Gardie (1632–1704), dotter till riksmarsken Jakob De la Gardie och syster till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Han fick sitt förnamn från sin morbror Magnus Gabriel. Magnus Stenbock föddes som greve, då Gustaf Otto Stenbock och hans bröder Fredrik och Erik förlänades grevlig värdighet av drottning Kristina år 1651. Ätten Stenbock härstammar från medeltiden, där den äldre grenen av ätten slocknade med Gustaf Olofsson Stenbocks död på 1490-talet. Dennes dotter Anna Gustafsdotter födde sonen Olof Arvidsson, som blev stamfadern till den yngre Stenbocksätten. De la Gardie härstammar från den franskfödde generalen Pontus De la Gardie, som blev svensk adelsman och friherre under 1570-talet.
Barndom Magnus Stenbock tillbringade stora delar av sin uppväxt med sina syskon i lustslottet Runsa i Uppland och vintrarna i Bååtska palatset på Blasieholmen i Stockholm. När han var 10 år blev hans far avsatt som riksamiral efter att denne ansetts ha misslyckats i sitt uppdrag och tvingades betala den utdragna flottupprustningen som uppgick till 200 000 daler silvermynt. Fadern kom att blidka kung Karl XI, som beslutade att halvera dennes böter och utnämnde honom till översteamiral och befälhavare i västra Sverige under skånska kriget. Efter kriget drabbades fadern av ytterligare ekonomiska efterräkningar som en följd av Karl XI:s reduktioner samt beslut om förmyndarräfsten och nedbrytandet av riksrådets gamla myndighet. Gustaf Otto Stenbock och Christina Catharina De la Gardie lyckades ta sig ur sin ekonomiska kris, men tvingades betala enorma summor och överlämna stora delar av familjens fastigheter och lantegendomar till kronan, och fick endast behålla Runsa, Torpa stenhus i Västergötland och Vapnö slott i Halland. Gustaf Otto Stenbock hade därmed fläckat namnet Stenbock och skadat kungens förtroende för familjen. Detta präglade Magnus Stenbocks liv på ett personligt plan, och motiverade honom till att återupprätta namnet Stenbock.
Utbildning och militärtjänst (1680–1688) miniatyr|stående|vänster|Olof Hermelin var Magnus Stenbocks informator mellan 1680 och 1684. Målning av Ludwig Weyandt. Magnus Stenbock fick sin första hemundervisning 1671 av Haquin Spegel, som undervisade honom i kristendomen och läs- och skrivövningar på svenska och latin. Efter Spegel undervisades Stenbock av teologimagistern Erik Frykman, och efter honom av Uppsalastudenten Olof Hermelin, som mellan 1680 och 1684 hade ett stort inflytande på Stenbocks språkliga och intellektuella utveckling. Från Hermelin fick Stenbock praktiska övningar i retorik och undervisning i ledande kulturspråk som tyska och franska, antikens historia, geografi, statskunskap, juridik samt fysiska exercitier som fäktning, dans och ridning. Stenbock visade starkt intresse för geometri, speciellt inom fortifikation, och enligt Hermelin behärskade Stenbock redan i ett tidigt stadium en stor retorisk och språklig begåvning.
Under hösten 1682 inledde Stenbock studier på Uppsala universitet, där han tillsammans med Olof Hermelin fick åhöra föreläsningar av Olof Gardman, professor i romersk rätt, och Olof Rudbeck, professor i medicin. För att slutföra sin magisterexamen skulle Stenbock genomföra en lång bildningsresa, peregrination, i Västeuropa. Stenbock reste på våren 1684 med ett mindre följe, med Hermelin som hovmästare, som finansierades delvis av drottning Ulrika Eleonora. Första resmålet var Amsterdam, där Stenbock praktiserade sina språkkunskaper och tog lektioner inom svarvning. Han blev inspirerad av de holländska konstnärerna, och på sin lediga tid började Stenbock lära sig att måla hönor, gäss och andra fåglar på ett realistiskt och detaljrikt manér. Nästa resmål var Paris, där Stenbock tog privatlektioner i matematik av Jacques Ozanam. 1685 lämnade Hermelin Stenbock då Christina Catharina De la Gardie inte längre stödde Hermelin ekonomiskt.
Våren 1685 återvände Stenbock till Nederländerna för att ihop med sin kusin Aurora Königsmarck uppvakta greve Gustaf Carlsson, som var regementschef för ett holländskt regemente, och anhålla om en befattning som fänrik i dennes regemente. När Stenbock året därpå utverkade en holländsk fullmakt från Vilhelm av Oranien, kunde Stenbock påbörja sin militära karriär och avsluta sin peregrination. 1687 tjänstgjorde Stenbock i Stade i den svenska provinsen Bremen-Verden som kapten i ett tyskt värvat regemente under befäl av stadens kommendant, överste Mauritz Vellingk.
Pfalziska tronföljdskriget (1689–1695) I september 1688 blev Stenbock utnämnd till major i Nils Bielkes svenska hjälpkår i kriget mot Frankrike, även kallat Pfalziska tronföljdskriget. Sverige var på den tiden i en allians med Nederländerna i kraft av garantitraktaten från 1682. Karl XI beordrade att fem regementen skulle skickas till hjälp. I januari 1689 skickades Stenbock och den svenska hjälpkåren, under befäl av överstelöjtnant Johan Gabriel Banér, till Nijmegens garnison. Stenbock stannade i Nijmegen medan stora delar av de svenska hjälptrupperna skickades tillbaka till de svenska provinserna i Tyskland på grund av konflikter mellan Danmark och hertigdömet Holstein-Gottorp, som låg söder om Danmark och var allierat med Sverige. I början av juni skickades Stenbock och hans regemente till att sitta garnison i Maastricht. I september fick han tillstånd av furst Georg Fredrik av Waldeck att ansluta sig till den allierade fältarmén i egenskap av volontär. Några strider förekom inte och när den allierade armén gick i vinterkvarter reste Stenbock hem till Stockholm. miniatyr|Slaget vid Fleurus (1690) av Pierre-Denis Martin. I april 1690 återvände Stenbock till Maastricht, där han genast beordrades till fronten i Vallonien i Spanska Nederländerna, där de svenska hjälptrupperna förenades med furst Waldecks allierade armé på 38 000 man. Den 29 juni samma år fick Waldeck besked om att en fransk armé på 35 000 man under befäl av hertigen av Luxemburg befann sig i närheten av staden Fleurus, vilket kom som en stor överraskning i det allierade fältlägret. Dagen därefter tågade Waldecks armé mot floden Sambre och den 1 juli utspelades det blodiga slaget vid Fleurus. Stenbock stod med den svenska hjälpkåren på den allierade arméns högra flygel, och fick själv bevittna hur hela Waldecks armé blev besegrad av Luxemburgs trupper. Under reträtten tog Stenbock befälet över en svensk bataljon. Han lyckades ta sig själv och sin bataljon levande från slagfältet och tog samtidigt med sig franska krigsfångar och ett franskt standar. Förlusterna bland Waldecks trupper uppskattades till 20 000 man, och den svenska hjälpkåren blev tillintetgjord.
Efter slaget utnämndes Stenbock av Karl XI till överstelöjtnant i Mauritz Vellingks regemente i Stade. Där arbetade han med administrativa och disciplinära uppgifter för regementets dagliga verksamhet. Under våren 1692 avsändes en ny svensk hjälpkår till Heidelberg för att understödja de tyska trupperna vid Rhen, och hundratals man ur Vellingks regemente avdelades till kåren, däribland Stenbock. Stenbock fick i uppdrag att anhålla om genomresetillstånd hos fursten i Hessen-Kassel, Karl I. I början av juli 1692 beslutade befälhavaren för de allierade trupperna vid Rhen, markgreven Christian Ernst av Brandenburg-Bayreuth, att korsa floden för att möta den franske fältmarskalken Guy Aldonce de Durfort de Lorges i strid. Stenbock fick i uppdrag av markgreven att med 300 fotsoldater och två kanoner frakta en stor transportflotta via sjövägen från staden Gersheim, tjugofem kilometer söder om Mainz, till det allierade högkvarteret vid Ladenburg nära Neckars inflöde i Rhen. Färden till Gersheim genomfördes utan hinder, men halvvägs på återresan blev Stenbock beskjuten av franska artilleribatterier uppställda vid Westhofen, Mannheim och Worms. Trots smärre soldatförluster och flera skadade fartyg kunde Stenbock återvända till de allierades läger och operationen hyllades som en framgång.
I slutet av augusti korsade den allierade armén floden Rhen för att möta de franska trupperna vid den befästa staden Speyer. Efter två dagar av intensiv beskjutning från fransmännens sida tvingades de allierade trupperna till reträtt, och Stenbock hamnade bland trupperna som säkrade återtåget. I juni 1693 återvände Stenbock till Heidelberg och anmälde sig hos markgreven Ludvig Vilhelm av Baden, med vilken Stenbock deltog vid undsättningen av staden Heilbronn. Stenbock sökte tjänster i Celle, Hannover och Hessen-Kassel, och uppmuntrades av Ludvig Vilhelm att uppvakta kejsar Leopold I i Wien för att skaffa sig en kejserlig anställning. I september utnämndes Stenbock till kejserlig överste, dock utan regemente och var själv tvungen att värva nytt folk. Däremot utlovades Stenbock också en anställning som generaladjutant hos Ludvig Vilhelms armé och följde med i markgrevens krigsoperationer i Kurpfalz. Under våren 1695 skickades Stenbock av kejsaren till Stockholm för att till Karl XI framföra kejsarens krav på svenska hjälptrupper, men på grund av kungens förargelse över de kejserliga krigsoperationerna i hans eget arvrike Pfalz-Zweibrücken fick Stenbock avresa med oförrättat ärende. I september 1696 tog Stenbock avsked från markgreven och den kejserliga hären.
Äktenskapet med Eva Magdalena Oxenstierna miniatyr|vänster|stående|Eva Magdalena Oxenstierna af Korsholm och Wasa. Målning av David von Krafft (1655–1724).