mini|Utdrag från sida 27 av Codex Runicus (”runiska kodexen”) med translitteration. miniatyr|Saleby lillklocka i Västergötland, med ristade runor. Runor är skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och brukades av germaner. Runorna ordnas i runrader uppkallade efter de sex första runornas ordningsföljd: äldre futhark (ᚠᚢᚦᚨᚱᚲ, fuþark), anglofrisisk futhorc (ᚠᚢᚦᚩᚱᚳ, fuþorc) och yngre futhark (ᚠᚢᚦᚬᚱᚴ, fuþąrk), vilket i svenskan homologerats till ordet futhark (jämför alfabet) för att beskriva dessa runuppsättningar i allmänhet. De äldsta runfynden härrör från det sena 100-talet e.Kr. Flera olika runrader användes för olika språk, och vissa runtecken införlivades även i varianter av det latinska alfabetet, vilket allteftersom (i Norden på 1000–1200-talet) ersatte runorna, även om spridda bruk av dessa länge levde kvar på sina håll – i Dalarna skrevs det exempelvis runor ända in på 1800-talet. Runorna fick också en renässans på 1600-talet genom bland annat Johannes Bureus som tryckte en lärobok med runor för svenskt skolbruk.
Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden – några också i Finland, nära den svenskspråkiga byn Vörå i Österbotten – som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas. Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland och Ryssland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar. Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen. Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar, men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.
Runliknande skrivtecken har använts bland de uraliska folken, men med undantag för ungerska runor (székely rovásírás) brukar dessa inte kallas för eller klassas som runor.
Runornas ursprung Uppkomst mini|Svingerudsstenen, en runristad sten från de första två århundradena (25–250 e.Kr.) det hittills äldsta fyndet av futhark. Runorna skapades troligen kring Jesu födelse (tidigare uppskattat till de två första århundradena efter Kristus)Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna fanns bland alla germanstammar runt Nordsjön och Östersjön under århundradena efter Kristi födelse. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 1 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 till 200 efter Kristus, med Svingerudsstenen daterad till 50 före Kristus som tidigast och 275 efter Kristus som senast.
En sen hypotes av John Troeng är att åtminstone fem runors utseende eventuellt skulle kunna associerats med arameisk-semitiska nabateiska tecken, vilket då skulle förklaras med att runorna fördes upp till Skandinavien av före detta romerska trupper av blandat ursprung som bosatte sig intill vad som motsvarar dagens Danmark, och som upprättat handel vid sidan av att införa runorna.
mini|Den äldsta kända urgermanska skriften: harikastiteiva\\\ip, ristad i nordetruskiska alfabetet på Negauhjälmen (Negau B), århundradena innan Kristi födelse. Den äldsta kända urgermanska skriften återfinns på Negauhjälmen (Negau B), inristad någon gång mellan 400 och första århundradet före Kristus och skrevs med det nordetruskiska alfabetet. Detta liknar den de urgermanska runorna i formgivning samt att vissa tecken är identiska med vissa runor men skiljer sig annars i uppsättning och symbolernas ljudvärden. Texten stavar ut (ursprungligen höger till vänster):
12px|H 12px|A 12px|R 12px|I 12px|G 12px|A 12px|S 12px|T 12px|I 12px|T 12px|E 12px|I 12px|V 12px|A 12px|I 12px|P h a r i g a s t i t e i v a \\\ i p
Texten harigastiteiva\\\ip antas betyda något i stil med Harigasti + Teiva, ägarens namn (Härgäst) + dennes gud (möjligen Tyr: urgermanska: Tiwaz).
Rötter miniatyr|Runsticka från Ryssland Mycket litet är känt om runornas rötter, men sannolikt är de åtminstone delvis inspirerade av vissa skrivtecken i de klassiska alfabeten, såsom det grekiska och latinska, men även fornitalisk skrift, såsom de etruskiska och rätiska alfabeten. Flera runtecken stämmer i många fall överens med klassiska bokstäver medan andra kan länkas till klassiska bokstäver på annat vis. I flera fall skiljer sig runorna bara marginellt från sin bokstavsmotsvarighet men följer vissa regler, såsom att de vågräta bistavarna utbytts mot vinklade dito och de krökta formerna knäckts och rätats. Eftersom vågräta och krökta linjer undvikits helt tros runorna ursprungligen ha utformats för att snittas i trä, då krökta linjer är svårsnittade i trä medan vågräta linjer hamnar längs träets fibrer och blir svårlästa. Denna princip behöver inte heller ha uppstått med runorna, utan samma snittregler uppvisas även inom flera av de fornitaliska alfabeten. Likaså finns det rätiska och runiska skrivtecken som ser ut att ha bildats genom att rotera klassiska bokstäver för att undvika horisontella linjer.
Nedan återges några teoretiska grunder för de äldre runorna. Vissa runor uppvisar tydlig koppling till klassiska bokstäver medan andra runor är mer svårtydda vart de torde komma från och det är inte omöjligt att vissa av de ursprungliga runorna är nyskapelser eller långsiktigt baserade på andra bokstäver. Notera att flera av dessa runtecken även återfinns som bokstavsvariation inom de rätiska alfabeten varför de inte behöver ha uppstått som runa utan kan ha inhämtats från annat håll. Sedan är även de rätiska alfabeten besläktade med de klassiska alfabeten, varför nedan angivna grunder även kan stå för de rätiska skrivtecknen.
Språknyckel: lat = latin, grc = klassisk grekiska, ett = etruskiska, xve = venetiska, xrr = västrätiska > östrätiska, xcc = camuniska, xlp = lepontiska + Teoretiska rötter för de äldre runorna Runa Ljud lat grc ett xve xrr xcc xlp Not ᚠ /f/ | style="text-align:center" | F | style="text-align:center" | 12px|link=Digamma | style="text-align:center" | 10px|link=F | style="text-align:center" | 10px|link=F | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | Samma rot som F. ᚢ /u/ | style="text-align:center" | Y | style="text-align:center" | Υ | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | 12px|link=Ypsilon | style="text-align:center" | 12px|link=Ypsilon | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | 12px|link=Ypsilon | Möjligen samma rot som Y via grekiska ypsilon (versal: Υ, gemen: υ) som uppträder vält som variation i fornitalisk skrift. ᚦ /þ/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᚨ /a/ | style="text-align:center" | A | style="text-align:center" | 14px|link=Alfa | style="text-align:center" | 9px|link=Alfa 𐌀 | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | | Möjligen samma rot som A via klassisk grekiska 14px|link=Alfa (alfa) och fornitaliska 𐌀 till öppna varianterna 12px|link=Alfa 12px|link=Alfa 19px|link=Alfa. ᚱ /r/ | style="text-align:center" | R | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᚲ /k/ | style="text-align:center" | C | style="text-align:center" | 12px|link|Gamma | style="text-align:center" | 10px|link=C | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | 12px|link=C | style="text-align:center" | – | Jämför faliskiska: 19px|link=C (/k/). Samma rot som C. ᚷ /g/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | Χ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | Klassisk grekiskt uttal: /kʰ/. ᚹ /w/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᚺ /h/ | style="text-align:center" | H | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | 14px|link=H | style="text-align:center" | – | ᚾ /n/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᛁ /i/ | style="text-align:center" | I | style="text-align:center" | Ι | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᛃ /j/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᛇ /ï/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᛈ /p/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | Π | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | – | Π (Pi) bakåtvält med huvudstavarna krökta inåt: Π ⤿ ⊏ → ᛈ. Jämför camuniska: 12px|link=Pi (bokstav) (/p/). ᛉ /z/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | – | ᛊ /s/ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | Σ | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | 23px|link=S | style="text-align:center" | 20px|link=S | style="text-align:center" | 20px|link=S | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | | ᛏ /t/ | style="text-align:center" | T | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | 12px|link=T | style="text-align:center" | – | ᛒ /b/ | style="text-align:center" | B | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | ᛖ /e/ | style="text-align:center" | E | style="text-align:center" | Ε | style="text-align:center" | | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | – | style="text-align:center" | –