Iran (, 'ir-ān', ”ariernas rike”;), formellt Islamiska republiken Iran, historiskt känt som Persien (formellt innan 1935), är en enhetlig islamisk republik i västra Asien.
Landets statschefen (den högste ledaren) skall vara en religiös ledare. Statsreligionen är shiitisk islam som utgör grunden för lagstiftningen och de religiösa domstolarna. Det politiska systemet är baserat på 1979 års konstitution. Presidenten väljs i allmänna val men är underställd den högste ledaren. Nuvarande högste ledare är Mojtaba Khamenei sedan år 2026.
Den iranska högplatån och angränsande områden är hemorten för en av världens äldsta kontinuerliga civilisationer. Det kulturellt och historiskt definierade Stor-Iran är ett mycket större område än dagens Iran, omfattar flera olika spåk och etniciteter och har tidvis haft sitt politiska och kuturella centrum betydligt mera österut.
Innan Irans nuvarande statsskick var landet en konstitutionell monarki (Kejsardömet Iran), med dynastin Pahlavi på tronen som existerade under åren 1925–1979.
Etymologi Både Iran och Persien används omväxlande i kulturella sammanhang samt när landets historia diskuteras, medan Iran är det namn som används officiellt sedan år 1935 i politiska sammanhang.
Persien
Historiskt är landet känt i västvärlden som Persien efter den viktiga regionen Fars (, tidigare Pars (), varifrån det persiska folket historiskt härrör. Regionen har en dunkel etymologi, och kallades Pârsâ (𐎱𐎠𐎼𐎿, Pārsaʰ) på fornpersiska, Persis (Περσίς, Persĭ́s) på forngrekiska och Persia på latin.
I fornsvenskan dyker begreppet upp på 1300-talet i översättningar av Legenden om Gregorius av Armenien, då om befolkningen "perser" (, perse).
Iran använde begreppet Persien internationellt fram till 1935, då de avsåg istället använda det inhemska föredragna begreppet "Iran".
Iran
Namnet Iran () härstammar ursprungligen från bland andra fornpersiskan Aryānām med betydelsen "tillhörande Arierna/Iranierna", där Arier och det besläktade nuvarande ordet Iranier var självbenämningen för befolkningen i området. Arier var egenbeteckningen bland forntida folkgrupper härrörande delar av Asien, och är direkta kognaten till den moderna benämningen Iranier. Ordet återfinns även i indoiranska, föregångaren till fornpersiska, och betyder ”ädel, ärorik”.
Under Sasanidernas era före den arabisk-muslimska invasionen omkring år 650, användes benämningen Ērānšahr, med betydelsen "iraniernas rike".
Landet och däribland många riken därefter har använt namnet Iran i olika former fram tills idag. Exempelvis kallade Safaviderna som härskade från 1501 till 1736 sitt rike Mamâlek-e Mahruse-ye Irân. Internationellt har namnet använts sedan 1935, då exonymen Persien föll ur bruk
Historia
Den första kända persiska dynastin, kungadömet Elam, bildades 2800 år före Kristus. Mederna enade Persien under ett imperium 625 f.Kr., och 556–330 f.Kr. upplevde landet en glansperiod under det persiska Akemeniderriket där Persien var världens ledande stormakt. De efterträddes av det hellenska Seleukiderriket och två efterföljande iranska imperier, partherna och sasaniderna som åter gjorde Iran till en stormakt i Asien.
Under sasaniderna blomstrade musik, konst och astronomi och läkarvetenskap i städerna Bishapur och Gundishapur och kung Khusrov I förblev en modell för det goda styret ända fram till modern tid. På 600-talets mitt skedde den arabiska invasionen och under medeltiden utvidgade iranska dynastier och imperier det persiska språket och kulturen över hela det iranska höglandet. Tidiga iranska dynastier som på nytt hävdade Irans självständighet innefattar tahiriderna, saffariderna, samaniderna och buyiderna.
Grunderna till den moderna nationalstaten Iran lades under safaviderna. Blomstringen av persisk litteratur, filosofi, medicin, astronomi, matematik och konst blev viktiga inslag i den medeltida iranska civilisationen. Den utvecklingen började under saffaridernas och samanidernas tid. Den iranska identiteten fortsatte att existera trots utländskt styre under de följande århundradena och den persiska kulturen gav avtryck på de turkiska ghaznaviderna och seldjukerna samt på de mongoliska ilkhanerna och tatariska timuriderna. En vändpunkt i Irans historia var uppkomsten av den safavidiska dynastin 1501 – som införde tolvorna islam som officiell religion i sitt imperium.
Den konstitutionella revolutionen etablerade Mellanösterns första moderna konstitution och parlament år 1906 som en del av konstitutionell monarki. Iran genomgick en omfattande industrialisering under Pahlavidynastin som skapade det moderna Iran. Landet blev officiellt en islamisk republik den 1 april 1979 efter den iranska revolutionen ledd av ayatolla Ruhollah Khomeini. Denne var landets statschef och religiöse ledare fram till sin död 1989, då han ersattes av ayatolla Ali Khamenei, som dödades av Israel och USA i en riktad attack vid inledningen av Irankriget 2026.
Förhistoria Människor har lämnat fynd i form av stenredskap i de iranska ytterområdena för mellan 700 000 och 800 000 år sedan, både i Kashafrud i Khorasan och Sarhadd i Baluchistan. Från mellanpaleolitikum, runt 100 000–40 000 f.Kr. har boplatser i grottor funnits i Zagrosbergen. Liknande fynd i Irak indikerar att människorna på boplatserna var neandertalare.
De iransktalande folken har sitt ursprung på den pontisk-kaspiska stäppen och invandrade till det land som blev uppkallat efter dem före 900-talet f.Kr. Den förste iraniern som känd vid namn är filosofen och diktaren Zarathustra som levde ca 1500 f.Kr.
Den äldsta kända källan som omnämner perserna är en assyrisk inskription från c:a 844 f.Kr., som omnämner dem som Parsu (Parsuash, Parsumash), bosatta i området kring sjön Urmia tillsammans med en annan folkgrupp, Mādāyu (meder). Under de följande 200 åren var perserna och mederna tidvis tributskyldiga till assyrierna. Området Parsuash annekterades av Sargon av Assyrien omkring 719 f.Kr. Så småningom kom mederna (latin: Media; kurdiska; Mad, Medya) att härska över ett självständigt mediskt rike kallat Medien och perserna blev undersåtar till dem.
Akemeniderna var de första att skapa en centraliserad stat i Persien, grundad av Akaimenes (Hakhamanish), persernas hövding omkring 700 f.Kr.
Omkring 653 f.Kr. hamnade mederna under skyternas styre och Teispes, som var son till Akaimenes, verkar ha lett de nomadiska perserna att slå sig ner i södra Iran vid denna tid och så småningom grunda den första organiserade persiska staten i det viktiga området Anshan när det elamitiska kungariket permanent krossades av den assyriske härskaren Ashurbanipal (640 f.Kr.). Provinsen Anshan och dess efterföljare fortsatte att använda elamitiska som officiellt språk ganska länge efter detta även om de nya dynastierna talade det indoeuropeiska språket persiska. Teispes ättlingar kan ha förgrenat sig i två dynastier, varav en härskade i Anshan, medan den andra styrde resten av Persien. Kyros II den store enade de båda rikena omkring 559 f.Kr. Vid denna tid var perserna fortfarande tributskyldiga till det mediska riket under Astyages.
Persiska riket
miniatyr|Persiska rikets utbredning under Dareios och Xerxes I.
Innan det storpersiska rikets födelse var mederna den politiskt och kulturellt dominerande makten i norra Iran och när Kyros gjorde sitt framträdande på 500-talet f.Kr. var perserna i söder - grunden för det som skulle bli det persiska imperiet - medernas vasaller. Kyros den store enade dessa två indo-iranska folkstammar och störtade medernas siste härskare Astyages. Han var Irans förste shah och räknas som grundare av det persiska riket. Han författade även historiens första urkund om mänskliga fri- och rättigheter (Kyros cylinder). Dynastin kom att kallas akemenidernas efter Kyros förfader Akaemenes. Imperiet erövrade allt land från Indusdalen till nuvarande Bulgarien.
Kyros II samlade perserna och 550 f.Kr. besegrade de Astyages styrkor varpå denne fängslades av sina egna adelsmän och utlämnades till den triumferande Kyros II, som nu var kung över det enade persiska riket. Då Persien övertog kontrollen över resten av Medien och dess provinser ledde Kyros de enade perserna och mederna i ytterligare erövringar. Han intog Lydien i Mindre Asien och förde sina arméer österut till Sogdien i Centralasien. Slutligen kunde Kyros 539 f.Kr. i triumf marschera in i den gamla staden Babylon. Efter denna seger blev han urtypen för en mild erövrare genom att utfärda Kyroscylindern: världens första deklaration om mänskliga rättigheter. Kyros dödades 530 f.Kr. under ett slag mot massageterna eller sakerna.
Kyros son Kambyses II annekterade Egypten till Akemeniderriket. Det nådde sedan sin största utbredning under Dareios I. Han ledde arméer till Indus floddal och till Thrakien i Europa. En straffexpedition mot Grekland stoppades genom slaget vid Marathon 490 f.Kr. Hans son Xerxes I försökte också kuva grekerna och besegrade dem i slaget vid Thermopyle 480 f.Kr. men blev själv besegrad i slaget vid Plataiai året därpå.
Akemenidernas rike var det största och mest framgångsrika världen dittills hade skådat. Viktigare var dock att det var välorganiserat och effektivt styrt. Dareios den store delade in sitt rike i 23 satrapdömen (provinser) övervakade av satraper, eller guvernörer, av vilka många hade personliga band till shahen. Han införde också systematisk beskattning för att få in skatt från varje provins. Dessutom övertog han Kyros II:s avancerade postdistributionssystem och utökade det. En sak som övertogs från assyrierna var användandet av hemliga agenter, kända som Kungens ögon och öron, vilka höll honom informerad.
Dareios den store förbättrade den berömda Kungsvägen och andra gamla handelsvägar, varigenom avlägsna delar av riket sammanbands. Det kan också ha varit han som flyttade landets administrativa centrum från Parsa (Fars) till Susa, nära Babylon och närmare rikets centrum. Perserna lät lokala kulturer fortleva enligt Kyros den stores modell. Detta var inte enbart bra för rikets undersåtar, utan tjänade i slutändan också akemeniderna, eftersom folken i riket då inte kände något behov av att göra uppror mot det persiska styret. Den akemenidiska politiken präglades av kosmopolitism och mångkultur på olika områden. miniatyr|Den kungliga residensstaden Persepolis. Tjur med människohuvud (Lamassu) i Mesopotamisk stil.
Under Artaxerxes I gjorde zoroastrismen sitt inträde i perserriket. Akemeniderna krossades slutligen av Alexander den store år 330 f.Kr. Efter hans död grep den makedonske generalen Seleukos I makten i Persien och grundade det seleukidiska imperiet. Detta styrde under sin kulmen över ett lapptäcke av diverse folkslag från Bulgarien till Pakistan men krympte under trycket från romarna i väster och partherna i öster.
Under 100-talet f.Kr. förlorade de makedonska kungarna sitt inflytande i Persien, och de östiranska partherna (arsakiderna) kom att bli den dominerande makten. Dessa utmanades av romarna som erövrade huvudstaden Ktesifon i nuvarande Irak ett flertal gånger från och med Trajanus regeringstid och som år 116 lyckades tränga sig fram till den gamla akemenidiska huvudstaden Susa i nuvarande Iran.
Under 200-talet e.Kr. störtades de helleniserade arsakiderna av de nationalistiska sassaniderna, och med en ny centraliserad förvaltning återgick Persien till de gammalakemenidiska traditionerna. Zoroastrismen, som sedan Kyros tid varit dominant, blev absolut statsreligion.
Några välkända, forntida platser, som haft stor betydelse i Irans och Persiens historia är: Persepolis Pasargad Susa Takht-e Soleyman
Medeltiden och framåt