Johan (Jean) Christian Julius Sibelius () född 8 december 1865 i Tavastehus, död 20 september 1957 i Träskända, var en finländsk tonsättare. Han är Finlands internationellt mest kända kompositör och hade en stor betydelse för landets nationella väckelse.
Biografi Jean Sibelius var son till Christian Gustaf Sibelius (1821–1868), stads- och militärläkare i Tavastehus, och Maria Charlotta Borg (1841–1897). Han hade två syskon, varibland Christian Sibelius. Efternamnet Sibelius kommer från Sibbe gård i Lappträsk i Östnyland. I familjen kallades Sibelius Janne. Efter faderns död 1868 flyttade Sibelius och hans mor till Sibelius mormor.
Hans modersmål var svenska, men han lärde sig också finska genom att han gick i finskspråkig skola. Han studerade komposition i Helsingfors, Berlin och Wien under perioden 1885–91. Hans mest kända verk bör vara tondikten Finlandia, Karelia-sviten och Valse triste, samtliga för orkester. Han komponerade sju symfonier och andra orkesterverk (bland annat en violinkonsert) och räknas i kraft av dessa som en av Nordens främsta tonsättare. De många romanserna bör också nämnas.
Sibelius var också aktiv som dirigent av sina egna verk. Några gånger gästade han orkesterföreningen i Göteborg, sedermera Göteborgs Symfoniker, där hans vän Wilhelm Stenhammar var dirigent. Han dirigerade även i Stockholm, bland annat uruppförandet av sin sjunde symfoni den 24 mars 1924.
Av hans symfonier har den första, den andra och den femte vunnit störst popularitet, antagligen mycket på grund av deras heroiska karaktär och romantiska tonspråk. Även om alla symfonierna är omisskännligt personliga brukar de två första sägas vara påverkade av Tjajkovskij. Den tredje symfonin blev ett steg mot ett mer avskalat och klassicistiskt påverkat tonspråk.
Symfonierna nr 4–7 brukar skattas allra högst av musikkännare. Den fjärde, som ger ett inåtvänt, expressionistiskt och ganska kärvt intryck, började komponeras kort efter att Sibelius hade överlevt en cancertumör. Den femte symfonin har högromantiskt grandiosa drag, som dock balanseras av en relativt stor förekomst av dissonanser. Ett tema i dess finalsats är inspirerat av sjungande svanar, medan det triumferande slutet ofta tolkats som en spegling av Finlands frigörelse 1917.
Symfoni nr 6 är den minst ljudstarka. Här sparade Sibelius in mycket på bleckblåsinstrumentens kraft, och resultatet blev en luftig och avskalad klangbild. Verket tillägnades Wilhelm Stenhammar. Den sjunde symfonin är skriven i en sats och bar ursprungligen namnet Fantasia sinfonica innan den fick benämningen symfoni. Sibelius hade inte tänkt att detta skulle bli hans sista verk i symfonigenren, men dess karaktär gör det lätt att tolka den som en "upphöjd" slutsummering av Sibelius symfoniska alstring.
Från slutet av 1920-talet till sin död 1957 offentliggjorde Sibelius enbart ett fåtal mindre verk, ofta bearbetningar av tidigare kompositioner. Snart efter fullbordandet av den sjunde symfonin påbörjade han arbetet med den åttonde, men kompositionsarbetet drog ut på tiden. Han var vid denna tid en symfoniker med världsrykte, och han hade lovat bort rätten att uruppföra sin nya symfoni till den berömde dirigenten Sergej Kusevitskij, verksam i Boston. Flera gånger sköt Sibelius upp leveransen av partituret till den nya symfonin; utsikten att den skulle presenteras för världen av en annan dirigent än han själv tycks ha väckt olust och nervositet. Vid uruppförandena av alla sina tidigare större orkesterverk hade han själv dirigerat, enda undantaget var Tapiola. Sibelius självkritik och oro stegrades inför varje nytt uruppförande under 1920-talet, och den kan ha förvärrats av alkoholproblem och av att yngre tonsättare på kontinenten nu ansåg honom för en passerad romantiker, samtidigt som han aldrig fick tillfälle att möta den entusiasm hans musik nu väckte i England och USA.
I maj 1930 gjordes en grammofoninspelning av Sibelius 1 och 2 symfoni med London Symphony Orchestra. Inspelningen utfördes av brittiska EMI-Columbia med finansiellt understöd av finska staten. Kompositören insisterade på att finländaren Robert Kajanus skulle dirigera. Kajanus dirigerade också symfoni 3 och 5 som spelades in 1932. Inspelningarna var av god kvalitet och gjorde att Sibelius symfonier fick en bredare spridning än som annars hade varit fallet.
Sensommaren 1933 skickade han första satsen av sin åttonde symfoni till sin notkopist Paul Voigt i Helsingfors för att få den renskriven, och Sibelius tackbrev och anteckningar från denna tid antyder att han var på god väg med de andra satserna. Men tanken på sin första större premiär på flera år, och den granskning det skulle innebära, fyllde honom med oro, trots att han hade stort förtroende för Sergej Kusevitskijs förmåga som dirigent, och till slut tycks han ha gett upp hoppet om att kunna leva upp till förväntningarna, även om han aldrig erkände detta. Något decennium senare brände Sibelius upp en mängd skisser och opublicerade verk och bland dem troligen symfonin, i vilket skick den än kan ha befunnit sig.
Jean Sibelius blev ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien 1906 och kommendör 1:a klass av kungliga Vasaorden 1923.
Sibeliusmuseum i Åbo fick med kompositörens medgivande sitt namn i slutet av 1940-talet. Museets Sibelius-samling fick sin början då en donation av Sibelius vän, friherre Axel Carpelan, införlivades med museets samlingar.
Sibeliusmonumentet i Helsingfors invigdes 1967 till minne av kompositören. Konsert- och kongressbyggnaden Sibeliushuset i Lahtis stod klar år 2000. Även Sibelius-Akademin, senare en del av Konstuniversitetet har fått sitt namn efter Sibelius.
Asteroiden 1405 Sibelius är uppkallad efter honom.
Familj Jean Sibelius studiekamrat Armas Järnefelt presenterade honom för sin syster Aino Järnefelt 1889. De gifte sig 1892 i Tottesunds herrgård i Maxmo i Österbotten. Paret fick sex döttrar: Eva Paloheimo, Ruth Snellman, Kirsti Sibelius, Katarina Ilves, Margareta Jalas och Heidi Blomstedt. Jean och Aino Sibelius bosatte sig 1904 i det av dem uppförda Ainola söder om Träskända, som också var den plats där Jean Sibelius komponerade. Paret ingick i Konstnärskolonin vid Tusby träsk tillsammans med bland andra Ainos bror Eero Järnefelt, Juhani Aho och Venny Soldan-Brofeldt. Aino Sibelius bodde efter Jean Sibelius död 1957 kvar på Ainola till sin död 1969, varefter huset köptes av finländska staten och blev ett museum.
Jean och Aino Sibelius är gravsatta i Ainolas trädgård.
Verk i urval miniatyr|Ainola, uppkallad efter hustrun Aino Järnefelt. miniatyr|Jean Sibelius hatt och käpp på ett bord i hans arbetsrum i Ainola.
Orkesterverk Kullervo, symfoni för sopran- och barytonsolister, manskör och orkester, opus 7, cirka 75 min (1892) En saga, tondikt, opus 9, cirka 18 min (1892/1902) Karelia-svit, opus 11, cirka 15 min (1893/94) Lemminkäinen-svit (Fyra legender ur Kalevala, däribland Tuonelas svan), opus 22, cirka 45 min (1896/97) Finlandia, tondikt, opus 26, cirka 8 min (1899/1900) Symfoni nr 1 i e-moll, opus 39, cirka 36 min (1899/1900) Symfoni nr 2 i D-dur, opus 43, cirka 45 min (1902/03), tillägnad Axel Carpelan Valse triste, opus 44:1, cirka 5 min (1903/04) Violinkonsert i d-moll, opus 47, cirka 33 min (1904/05) Pohjolas dotter, symfonisk fantasi, opus 49, cirka 12 min (1906) Pelléas och Mélisande, opus 46, cirka 30 min (1905) (Skådespelsmusik till dramat med samma namn av Maurice Maeterlinck) Symfoni nr 3 i C-dur, opus 52, cirka 30 min (1907) Nattlig ritt och soluppgång, symfonisk fantasi, opus 55, cirka 15 min (1908) Symfoni nr 4 i a-moll, opus 63, cirka 35 min (1911) Symfoni nr 5 i Ess-dur, opus 82, cirka 32 min (1915/16/19) Symfoni nr 6 (i d-moll), opus 104, cirka 27 min (1923) Symfoni nr 7 (utan pauser eller skarpa gränser mellan satserna) i C-dur, opus 105, cirka 21 min (1924) Tapiola, tondikt, opus 112, cirka 18 min (1926) Andante festivo för stråkorkester, cirka 5 min (komponerat för stråkkvartett 1922, arrangerat för stråkorkester 1938) Stormen (opus 109) musik för pjäsen Stormen
Kammarmusik Fuga för Martin W[egelius] för stråkkvartett (1889) Stråkkvartett i a-moll (1889) Svit (även Trio) i A-dur för violin, viola och cello (1889). Violinstämman till sats 4 och 5 har försvunnit. Sonat i F-dur för violin och piano (1889) Tempo di valse (fiss-moll, Lulu-valsen) för cello och piano (1889) Stråkkvartett i B-dur, opus 4 (1890) Adagio (d-moll) för stråkkvartett (1890) Pianokvintett i g-moll (1890) Pianokvartett i c-moll (även i C-dur) (1891) Duo för violin och viola (1891–92) Pianosonat i F-dur, opus 12 (1893) Rondo för viola och piano (1893) Malinconia, opus 20 för cello och piano (1900) Ödlan för soloviolin och stråkkvintett, opus 8 (1909) Stråkkvartett i d-moll (Voces intimae), opus 56, cirka 29 min (1909) Cantique (Laetare anima mea) för violin eller cello och piano, opus 77:1 (1915), arrangemang av verket för violin eller cello och orkester från 1914. Devotion (Ab imo pectore) för violin eller cello och piano, opus 77:2. (1915), arrangemang av verket för violin eller cello och orkester från samma år. Fyra stycken för violin (eller cello) och piano, opus 78 (1915–17) Sex stycken för violin och piano, opus 79 (1915–17) Sonatin i E-dur för violin och piano, opus 80 (1915) Fem stycken för violin och piano, opus 81 (1915–18) Novellette för violin och piano, opus 102 (1922) Cinq danses champêtres för violin och piano, opus 106 (1924) Scène d’amour för violin och piano, opus 71 (1925). Arrangemang av Scaramouche-pantomimmusiken från 1913. Fyra stycken för violin och piano, opus 115 (1929) Auf der Heide (På heden) Ballade Humoresque Die Glocken (Klockorna) Tre stycken för violin och piano, opus 116 (1929)
Pianomusik Tema och variationer i D-dur (1886) Au crépuscule (1887) A Betsy Lerche (1889) Sex impromptun, opus 5 (1890–93) Sonat i F-dur, opus 12 (1893) Tio pianostycken, opus 24 (1895–1903) Marche triste (1899) Finlandia för piano, opus 26 (1900) Kavaljeren (1900) Arrangemang av sex finska folkvisor för piano (1903) Kyllikki, tre lyriska stycken, opus 41 (1904) Pelléas och Mélisande, svit för piano, opus 46 (arrangemang av orkestersviten utan nr 2a) (1905) Belsazars gästabud, svit för piano, opus 51 (arrangemang av orkestersviten) (1907) Pan och Echo för piano, opus 53a (arrangemang av orkesterverket) (1907) 10 stycken, opus 58 (1909) Tre sonatiner, opus 67. Två rondinon (1912) Två rondino, opus 68 (1912) Pensées lyriques, opus 40 (1912–16) Bagatelles, opus 34 (1913–16) Fyra lyriska stycken, opus 74 (1914) Cinq morceaux, opus 75 (1914–19) Sex stycken, opus 94 (1914–19) Treize morceaux, opus 76 (1911–19) Cinq morceaux, opus 85 (1916–17) Sex bagateller, opus 97 (1920) Huit petits morceaux, opus 99 (1922) Suite caractéristique för piano, opus 100 (arrangemang av verket för harpa och stråkar (1922) Five Romantic Compositions, opus 101 (1924) Five Characteristic Impressions, opus 103 (1924) Five Esquisses, opus 114 (1929) Rakkaalle Ainolle (För kära Aino) för piano fyrhändigt (1931)
Solosånger En visa, text av Baeckman (1888) Serenad, text av Johan Ludvig Runeberg (1888) Orgier, text av Lars Stenbäck (1888–89) Skogsrået, text av Viktor Rydberg (1888–89) Hjärtats morgon, opus 13:3, text av Johan Ludvig Runeberg (1890) Likhet, text av Johan Ludvig Runeberg (1890) Sju solosånger med text av Johan Ludvig Runeberg, opus 13 (1891–92) Under strandens granar (1892) Kyssens hopp (1892) Hjärtats morgon (1891) Våren flyktar hastigt (1891) Drömmen (1891) Till Frigga (1892) Jägargossen (1891) Sju solosånger, opus 17 (1891–1904)Se’n har jag ej frågat mera, text av Johan Ludvig Runeberg (1891–92)Sov in!, text av Karl August Tavaststjerna (1891–92)Fågellek, text av Karl August Tavaststjerna (1891)Vilse, text av Karl August Tavaststjerna (1898/1902)En slända, text av Oscar Levertin (1904)Illalle, text av Aukusti Valdemar Forsman (= Koskimies) (1898)